Siirry sisältöön

Fångst av främmande arter

I Finlands natur spred det sig på 1900-talet två gemena små rovdjur: minken, som är hemmahörande i Nordamerika och mårdhunden, som hämtats från Ostasien. Den förvildade minkpopulationen uppstod av individer som rymt från pälsfarmerna, medan mårdhundarna åter utplanterades i naturen som pälsdjur på den forna Sovjetunionens territorium. De individer som vandrat över östgränsen har i vårt land bildat en tät mårdhundsstam, som förökar sig effektivt.

Främmande organismarter som importerats från andra sidan jordklotet kan vara mycket skadliga för den ursprungliga naturen. Globalt har det uppskattats att de främmande arterna utgör den näst största orsaken till att polymorfismen i naturen reduceras. I synnerhet främmande rovdjur, såsom minken och mårdhunden, ger upphov till tråkiga förändringar i sitt nya hemlands biotop. I Finland hotar bägge arterna i synnerhet den fågelfauna, som häckar i närheten till vattendrag.

Främmande rovdjur till skada för de finländska arterna

De främmande arternas skadlighet beror på ett flertal faktorer. Den första orsaken är helt enkelt att antalet predatorer ökar. I Finlands natur finns det redan sedan tidigare ett flertal små rovdjur, såsom räv, mård och grävling, som delvis jagar samma bytesarter som mink och mårdhund. De främmande rovdjuren ökar alltså det redan från förut kraftiga predationstrycket i synnerhet på de fågelarter som häckar på marken.

En annan orsak till de främmande rovdjurens skadlighet är att de finländska bytesarterna i evolutionen inte har anpassat sig till de nya predatorerna, varför de inte har lärt sig att skydda sig mot dem på samma sätt som mot de inhemska rovdjuren. Den tredje orsaken är att minken och mårdhunden inte har tillräckligt med naturliga fiender i Finland, som normalt reglerar djurarternas stammar. På så sätt kan de föröka sig och sprida sig snabbare än i sina hemländer, där de är tvungna att kämpa mot rovdjur, sjukdomar och parasiter.

Jägarna har en viktig uppgift

Eftersom de främmande rovdjuren bara har få naturliga fiender, som begränsar deras stammar, spelar människan en viktig roll för att decimera deras antal. Fångst av små rovdjur är ett värdefullt naturvårdsarbete från jägarnas sida, som inte bara viltarterna utan en hel rad andra arter också har nytta av. Allra mest hjälper fångsten de fågelarter som trivs på våtmarker, på sjöarna och i yttreskärgården såsom and- och tordmulefåglar samt vadare. På marken häckande fågelarter som lever i jordbrukslandskap såsom tofsvipa, storspov och rapphöna har nytta av att i synnerhet mårdhundarna blir färre .

Även om det är viktigt med en så effektiv fångst av de främmande rovdjuren som möjligt, ska man också vid jakten på mink och mårdhund iaktta principerna för etiskt godtagbar jakt. I jaktlagen är en hona, som åtföljs av en unge som är yngre än ett år, fredad från början av maj till slutet av juli. Det är också förbjudet att använda fotsax i Finland. Med de här stadgandena strävar man till att hindra att djuren orsakas onödigt lidande.

 

Jaga rovdjur av främmande ursprung

De främmande rovdjursarterna mink och mårdhund är skadliga för de andra arterna i Finland. Genom jakt strävar man efter att förhindra den obalans de orsakar i naturen.

Jaga mink

Mink jagas på många sätt. De mest populära är väl de passiva fångstmetoderna, dvs. bruk av fällor och saxar som dödar genast. Oftast betar man fällorna med fiskrens och placerar dem på platser som minkarna gillar, som stränder samt längs diken och bäckar. Fällor som fångar bytet levande måste vittjas dagligen. Saxar som dödar genast kan man vittja så pass sällan som med två veckors mellanrum.

I skärgården är det effektivaste fångstsättet en metod som utvecklats vid Skärgårdshavet, där man jagar mink med hjälp av hund och lövblåsare. I den metoden åker en liten grupp jägare med båt från skär till skär och låter hunden söka mink som vistas där. När hunden lokaliserat ett djur som gömmer sig under en sten börjar en av jägarna driva ut den ur hålan med lövblåsaren medan de andra grupperar sig runt omkring som skyttar. Genom att blåsa luft i bergsskrevorna får man det lilla rovdjuret att rusa ut ur sitt gömsle och komma inom räckhåll för skyttarna. I den här jaktmetoden kan man använda en hund av vilken ras som helst som är intresserad av minklukten.

Jaga mårdhund

Mårdhund jagas likaså med olika metoder. Populära metoder är fångst med fälla, vakt vid åtel samt jakt med en ställande hund eller en grythund. Största delen av det årliga bytet av mårdhund fångas med fällor. Mätt i mängden byte verkar fångsten med fälla vara den bästa metoden, men fällornas betydelse för mårdhundsbeståndet är mindre än vad man kan anta utifrån bytesmängden. Största delen av bytet från fällorna består av unga individer som gått i fällorna på hösten, och som inte heller i övrigt skulle ha klarat av sin första vinter.

Mest effektiv är jakt på mårdhund med hjälp av en ställande hund eller en grythund. Som ställande hundar används många olika raser, men de populäraste är väl stora och snabba hundar såsom vorstehhund och finsk stövare. Viktigare än rasen är ändå att hunden är intresserad av att jaga mårdhund. Vid jakt med en ställande hund går man omkring i skymningen med hunden på ställen som mårdhunden gillar, som stränder med säv och vass och i kanten av åkrar. När hunden hittar spår av mårdhund spårar den rovdjuret och håller det sedan på plats genom att skälla tills ägaren hinner fram och skjuter det.

Vid grythundsjakt använder man små hundar som avlats för arbete i lyor, som tax eller olika raser av terrier. Med grythundar jagar man mårdhund som gått i ide eller som vilar under jorden på dagen. En typisk plats är en gammal räv- eller grävlingslya, eller under en gammal hölada. Vid jakt med grythund söker hunden mårdhundar som gömmer sig i gångar under jorden och hålla dem på plats genom att skälla. Under tiden lokaliserar jägarna hunden med en pejlutrustning för ändamålet och gräver en grop i marken där hunden tas upp och mårdhunden skjuts.

En populär fångstmetod är även att vakta på mårdhundar vid åtel. Mårdhundar som lockas till en plats med ruttnande kött kan tas bort genom skytte vid åtel. Ofta bygger man en koja som skydd mot vädret för jägaren att sitta i och vakta i närheten av åteln. Det är svårare för mårdhunden att upptäcka en jägare som sitter gömd i en koja.