(Capreolus capreolus)
Kännetecken: Det minsta och gracilaste av hjortdjuren i vårt land. Mankhöjd 65–75 cm, längd 90–130 cm, vikt 15–35 kg. Mycket kort svans. Bocken fäller sina taggiga horn i oktober–december. Färgen på sommaren rödbrun, på vintern gulgrå. Den vita svansspegeln sträcker sig till lårens baksidor. Kalven fläckig som ung.
Utbredning: De tätaste stammarna finns i de södra och sydvästra delarna av landet. Lever i skogar med buskvegetation nära öppna marker och speciellt på vintern i å- och bäckdalar. Kan ofta ses sökande föda också på öppna åkerfält och ängar.
Fortplantning: Brunsttid i juli–augusti. Hinden har som enda hjortdjur fördröjd fosterutveckling. Embryot fästs vid livmoderväggen i december, varvid den egentliga fosterutvecklingen inleds. 1–3 kalvar föds i maj–juni. Hos bockarna revir typiska på sommaren.
Föda: På sommaren höväxter, övriga tider ris, kvistar från träd och buskar samt skott, bär och svampar. Besöker allmänt sädesåkrar.
(Dama dama)
Kännetecken: Samma storleksklass som vitsvanshjorten. Färgen på sommaren rödbrun med ljusa fläckar. På vintern mörkare brun. Ljus svansspegel. Bocken har stora horn som är skovelformade upptill.
Utbredning: I Södra Tavastland, Satakunda, Nyland och Egentliga Finland finns små skilda stammar. Hos oss först uppfödda i inhägnader, och därifrån har de djur som numera påträffas i naturen kommit.
Fortplantning: Brunsttid i oktober–november, 1–2 kalvar föds i juni–juli.
Föda: Höväxter, kvistar från träd och buskar, ris och brodd. Nödvändigt med stödutfodring på vintern.
(Rangifer tarandus fennicus)
Kännetecken: Skogsrenen (vildrenen) är större än tamrenen och har längre nos. Tjuren (sarven), väger 70–150 kg, renkon (vajan) 40–100 kg. Kroppslängden 180–220 cm, mankhöjden 90–120 cm. Pälsens färg varierar från nästan ljus till mycket mörk. De enskilda håren är ihåliga, vilket gör arten ytterst köldtålig. Båda könen har rikligt förgrenade horn, som kan växa till avsevärd storlek. Sarven fäller sina horn mitt i vintern, vajan först på våren, ofta efter kalvningen. Skogsrenens horn skiljer sig från tamrenens horn så, att de framifrån sett är rakare, medan de hos tamrenen ofta böjer sig inåt. Skogsrenens spår är brett och nästan runt; klövhalvorna har formen av en månskära. När skogsrenar eller tamrenar springer hörs från deras klövar ett typiskt knäppande.
Utbredning: Arten återkom till Finlands fauna på 1950-talet. För närvarande finns den rikligaste stammen i Kajanaland. Man har omflyttat skogsrenar från Kuhmo till Salamanperäs naturpark i Suomenselkä-området. Skogsrenen lever på sommaren i lugna försumpade skogsmarker. På vintern flyttar de till moskogar med lavvegetation. Renarna övernattar ofta på sjöisarna.
Fortplantning: Brunsttid i september–oktober, då de starkare sarvarna försöker samla flera vajor till ett harem. Det är då vanligt med kamper mellan sarvarna. Vanligtvis endast en kalv föds i maj.
Föda: På vintern lavar på marken (t.ex. renlav) samt skägglav och granlav från träden, på våren och sommaren höväxter. På hösten är också svamparna en favoriträtt.
Övrigt: Vildrenen förekom i tiden i stora delar av landet och var då ett viktigt villebråd. Den försvann från vårt land vid sekelskiftet, på grund av överdimensionerad jakt, och var borta över femtio år.
(Odocoileus virginianus)
Kännetecken: Betydligt mindre och gracilare än älgen. Mankhöjd 90–110 cm, kroppslängd 150–180 cm. Bocken kan väga upp till 130 kg, hinden 40–80 kg. Kännetecknande är en aningen längre svans, som är vit undertill. Om vitsvanshjorten störs, lyfter den svansen som varningssignal. Pälsen är rödbrun under sommaren, ljusgrå under hösten. Buken är ljus. Kalven är knubbig och kantig till växten. Bocken har inåtsvängda horn, ofta så kallade tulpanhorn.
Utbredning: Vitsvanshjortsstammen har ökat under senare år. Arten förekommer söder om linjen Uleåborg–Joensuu men är främst koncentrerad till de sydvästra delarna av landet. Lokalt kan stamtätheten uppgå till flera tiotals individer per tusen hektar i Egentliga Finland, Nyland, Tavastland och Satakunta. I landets övriga delar är vitsvanshjortsstammen klart glesare. Lever i frodiga skogar i närheten av odlingsmarker. Vintertid ofta i granskogar, där det finns mindre snö.
Fortplantning: Brunsttid november. Dräktighetstid cirka 190–220 dygn. Föder 1–2 (ibland 3) kalvar i slutet på maj, början på juni.
Föda: Beroende på årstid, örtartade växter, broddar, skott från träd och buskar samt ris. Viktiga näringskällor under vintern är bland annat blåbär och en.
Övrigt: Vitsvanshjorten är en främmande art som infördes till Finland under 1930-talet. Arten har utvecklats till en viktig viltart, i synnerhet i de sydvästra delarna av vårt land. Under senare år har bytesmängden uppgått till cirka 60 000 djur (2019). Vinterutfodring av vitsvanshjortar görs i viltvårdssyfte och för att utfodringsplatserna underlättar jakten. Jakt på vitsvanshjort görs normalt genom vaktjakt och med drivande hund.
(Alces alces)
Kännetecken: Vårt lands största hjortdjur; kroppslängd upp till 300 cm, mankhöjd 170–210 cm, levande vikt hos älgtjur upp till 600 kg. Vikten hos fullvuxna djur varierar mycket; genomsnittlig köttvikt cirka 180 kg, hos 1 ½-åriga djur cirka 150 kg och hos kalvar cirka 80 kg. Pälsen är mörkgrå året om, benen ljusa. Hos älgkon sträcker sig den ljusa färgen upp i en kil under svansen. Kalven är till en början rödbrun, men i september blir färgen grå. Båda könen har hakskägg. Fullvuxna djur har avlång, hängande mule, kalvar har kort mule. Frampartiet hos älgtjuren är kraftigare än hos älgkon, vilket gör att tjuren ser framtung ut. Särskilt hos fullvuxna älgkor är rygg- och maglinjen ofta aningen krökt. Endast tjuren har horn. Beroende på djurets arvsanlag kan dessa vara skovelhorn eller stånghorn eller representera en mellanform av båda.
Utbredning: Förekommer i hela landet. Älgstammens storlek påverkas främst av jakt. I största delen av landet eftersträvas en älgtäthet på cirka 3,0 individer/1 000 ha, i norr en aningen lägre täthet. En del älgar vandrar mot nya betesmarker för sommar- och vinterbete. Sommartid lever älgen i frodiga marker och vintertid kan de samlas i flockar på kargare och mer vidsträckta skogsområden, bland annat i tallplantskogar.
Fortplantning: Brunsttid september–oktober. Dräktighetstid cirka 8 månader. Unga älgkor föder till en början normalt en kalv. Senare i djurets liv är tvillingfödslar vanliga. Könsmogen vid 1 ½ års ålder.
Föda: Beroende på årstid, örtartade växter, ris, kvistar från träd och buskar samt skott från bland annat asp, rönn, videväxter och björk. Under vintern dessutom tall och en.
Övrigt: Ur ekonomisk synpunkt vår viktigaste viltart. Bytesmängden har under de senaste åren uppgått till cirka 55 000–65 000 djur per år. Rekordbyte 84 525 (2002). Älgen orsakar skador för jord- och skogsbruket och i trafiken. Beståndsreglering genom jakt är därför nödvändig.
Ytterligare information om älgens biologi och om igenkänning av olika individer kan du läsa här:
(Ovis musimon)
Kännetecken: Mufflon anses vara tamfårets stamfar. dess vikt är 25–30 kg och mankhöjd 65–75 cm. Baggen har stora kraftigt böjda horn. Tackans horn är mycket små. Hemma från Medelhavsöarna. I Finland inplanterad. Det årliga bytet uppgår till ett par djur.
(Sus scrofa)
Kännetecken: Galtens vikt 50–200 kg, suggans 35 – 150 kg. Kroppen kraftig och rätt hög, sidorna platta. Stort huvud, benen rätt korta och smala. Galtarnas hörntänder växer genom hela livet och bildar uppåtböjda betar. Pälsen kraftig och mörk, rikligt med långa hår. Grisen till en början randig på längden.
Utbredning: Klövdjur från den europeiska kontinenten, som invandrat över gränsen i sydost. En kraftig ökning skedde speciellt på 1970-talet. Vildsvinet är ursprungligen en löv- och blandskogens art, men har visat sig mycket anpassningsbar.
Fortplantning: Brunsttid på förvintern. Dräktighetstiden 4 mån. Föder i allmänhet 6 – 10 grisar.
Föda: Till skillnad från de övriga klövdjuren är vildsvinet allätare, vilket också syns i matsmältningskanalens struktur (tänder, enkel mage). Utnyttjar dock mera vegetativ föda än animalisk föda, som utgörs av insekter, maskar, mindre däggdjur och kadaver. Odlingarna kan åsamkas skador av vildsvin som bökar efter rotfrukter och potatis.
Övrigt: Jakttiden på vildsvin ändrades 1.3.2016. Numera får vildsvin utan kultingar jagas året om, men vildsvinshona, som åtföljs av årsunge, är fredad från 1 mars till 31 juli.
(Cervus elaphus)
Kännetecken: Det näststörsta hjortdjuret i Europa. Bocken väger 100–225 kg, hinden 80–120 kg. Mankhöjd 120–150 cm. Pälsens färg på sommaren rödbrun, på vintern mörkgrå. Endast bocken har horn, som kan bli mycket stora och med många grenar, dock aldrig skovelformade. Mellaneuropeisk art som i Finland förekommer endast lokalt, inplanterad.
Renen är ett halvtamt klövdjur, som härstammar från den vildren som lever fritt i naturen. Tamrenen förekommer inom vissa renskötselområden i norra Finland. Största delen av året lever de fria i naturen. På våren märks kalvarna i örat med ägarens märke. Även på hösten och våren samlas renhjordarna i inhägnader för frånskiljning och då utförs också slakten. Antalet renar uppgick år 1989–90 till ca 407 000 exemplar, av vilka 236 000 var ettåringar. Renen hör inte till viltarterna.