(Canis lupus)
Kännetecken: Kroppslängd 100–140 cm, svansen 35–50 cm, vikt 20–75 kg. Vargens bottenfärg är grågul. Svarta stickelhår finns på framryggen, skuldrorna och svanstoppen. Buksidan är ljusare. Benens bottenfärg är grå, frambenen kan på framsidan ha en svart strimma. Färgen varierar något och speciellt sommarpälsen skiftar mera i rött eller rostbrunt. Vargen har spetsiga, uppåtstående öron och även i övrigt påminner vargen om en hund med spetsöron. Det är ofta svårt att skilja på varg och hund, men vargens svans hänger oftast rakt ner och ögonen är sneda. Vargspår påminner om spår från stora hundar. Rovtänderna är längre än hos hunden.
Utbredning: Påträffas i norra och östra Finland. De rikligaste stammarna vid östgränsen. Vandrande vargar och tillochmed vargar som bygger bo kan förekomma i hela landet.
Fortplantning: Brunsttid i februari–mars. Dräktighetstid 60–63 dygn. Vanligen 4–6 ungar. Gräver bohåla i sandbrinkar eller motsvarande.
Föda: Köttätare. Födans sammansättning beror mycket på vilket byte som finns att tillgå. I födan ingår sorkar, lämlar, harar, fåglar, hjortar, renar och älg. Vargen utnyttjar också kadaver. Den naturliga enheten när byte skall fångas är en flock, men också en ensam varg kan fälla en älg. Täcker inte bytet som björnen gör och återvänder sällan till kadavret. Stora bytesdjur har djupa snitt/ärr från hörntänderna i halsen och på baksidan av benen.
Övrigt: Vargen är mycket uthållig och snabb. Dess hörsel och luktsinne är ytterst välutvecklade. Därför kan man få syn på en varg endast med god tur, eftersom vargen undviker människor. Att fånga varg kräver erfarenhet och skicklighet. Årligen fälls 10 – 40 individer. Vargen är alltid fridlyst. Jakt sker med stöd av dispens som beviljas av Finlands viltcentral.
(Ursus arctos)
Kännetecken: Stort rovdjur. Längd 135–250 cm. Svansen 5–15 cm lång och delvis täckt av pälsen. Honorna väger 45–170 kg, hannarna 47–230 kg. Pälsen är mycket tät och gör att björnens kropp ser rund ut. Öronen små och rundade, men avtecknar sig ändå tydligt. Björnens färg varierar från brunsvart till gulbrun. Björnen är hälgångare. Spåren är av samma storlek som människans eller större. Björnen kan utnyttja sina framben effektivt när den jagar och när den rör sig. Björnen är mycket vig och stark. Den simmar och klättrar också bra.
Utbredning: Den starkaste björnstammen finns vid östgränsen och i Lappland. Björnar förekommer också regelbundet i södra Finland. I allmänhet undviker björnen människor och rör sig bara på natten och i skymningen. Björnen sover under den snöiga tiden i vinterdvala.
Fortplantning: Brunsttid i maj–juli, då det förekommer kamper mellan hannarna. Dräktighetstiden varierar mellan 194 och 278 dygn. Björnen har fördröjd fosterutveckling. Ungarna föds i januari–februari i vinteridet. Ungarna är 1–4. Ungarna följer i allmänhet modern ända till maj–juni följande år.
Föda: Allätare. Bär, spannmål, fisk, insekter, fåglar och däggdjur hör till björnens diet. Äter även as. En björn kan döda en vuxen älg. Bytet har kraftiga klös- och rivmärken speciellt på bakdelen. Bytet avlivas genom ett bett i strupen eller skuldrorna samt genom att nacken vrids av. Man kan ofta se spår av kampen i terrängen. Björnen täcker bytet omsorgsfullt och vaktar kadavret eller återvänder ofta till det.
Övrigt: Björnen är alltid fridlyst.
(Lutra lutra)
Kännetecken: Kroppslängd 50–100 cm, svansen 26–55 cm. Vikt 2,5–15 kg. Pälsen jämnt brun. På den breda nosen finns långa morrhår. Den runda svansen är bred vid roten och mycket kraftig. De korta benens fötter har simhud. Små öron.
Utbredning: Påträffas i hela landet, ställvis slumpartat.
Fortplantning: Brunsttiden varierar, oftast i februari–mars och juni–juli. 2–5 ungar föds i april–maj. Boet finns vanligen i en åbrink. Ungarna följer modern länge – upp till ett och ett halvt år.
Föda: I huvudsak fisk. Äter även grodor, kräftor, sjöfågel och deras ägg, vattensorkar, bisamråttor och små däggdjur.
Övrigt: Uttern är alltid fridlyst. Jakten sker med stöd av dispens som beviljas av Finlands viltcentral.
(Lynx lynx)
Kännetecken: Kroppslängd 70–120 cm, svansen 15–25 cm, vikt 7–30 kg. På sommaren pälsen rödbrun, på vintern gråvit. Bruna eller svarta fläckar och strimmor i pälsen. Öronen försedda med tofsar. Öronen ljusa baktill, syns bra i skymningen. Lodjurets ögon är gula, pupillen rund. Relativt långa ben, jämfört med huskatten. Svansen, som är svart i toppen, är däremot kortare.
Utbredning: Finlands enda vilda kattdjur. Stammen har stärkts tack vare fridlysning och lodjuret kan numera påträffas i fåtal över hela landet. Rör sig i skymningen och på natten, ibland också på dagen. Föredrar svåråtkomlig, kuperad och stenig terräng. Kan klättra upp i träd när den blir trängd.
Fortplantning: Lodjurets brunsttid är i mars. Dräktighetstiden är 63–72 dygn, det föds 1–3 ungar. Ungarna är beroende av modern fram till följande vår.
Föda: Köttätare. Bytessortimentet synnerligen omfattande, allt från små gnagare till hjort och ren. Populär föda är harar och vitsvanshjortar och i Lappland renar. Smyger fram och överraskar bytet, anfaller det med ett par långa hopp. Stora bytesdjur har ett prydligt spår av strupbett, av stekarna har ofta bara en del ätits upp. Täcker ibland över bytet, men återvänder inte till det lika säkert som björnen. I söder kan lodjuret utnyttja bytet och kadavret bättre, i norr hindrar ofta kölden lodjuret från att äta hela kroppen.
Övrigt: Lodjuret ser man sällan, för det hör en nalkas på långt håll. Lodjuret är alltid fridlyst. Jakt sker med stöd av dispens som beviljas av Finlands viltcentral.
(Mustela erminea)
Kännetecken: Kroppslängd 16–29 cm, svansen 8–12 cm. Vikten 90–450 g. Pälsen byter färg med årstiderna. Sommardräktens rygg och sidor rödbruna, buksidan gulvit. Skarp färggräns. Svart svanstopp. På vintern är hermelinen vit eller gulvit, svanstoppen svart. Hermelinen har snabba rörelser.
Utbredning: Allmän i hela landet.
Fortplantning: Brunsttid i juli. Fördröjd fosterutveckling, ungarna föds i april–maj. 4–8 (14) ungar. Hermelinen kan ibland vara skenbrunstig i mars, men honan blir sällan dräktig då.
Föda: Små däggdjur, fåglar, fisk. Kan ta till och med så stora djur som ripa och bisamråtta.
Övrigt: Fångas i någon mån som pälsvilt.
(Martes martes)
Kännetcken: Kroppslängd 42–56 cm, svansen 20–28 cm. Vikten 650–1 800 g. Mården är slank, har låga ben och lång svans, mycket snabba rörelser. Allmän färg mörkt gulbrun. Under hakan en gul eller gulaktig fläck. Öronen triangelformade och breda vid roten. De avtecknar sig tydligt mot det mörka huvudet. Ögonen är livliga. Mården rör sig hoppande och klättrar bra i träd.
Utbredning: Mården påträffas i barrskogar i hela Finland. Man ser den dock sällan, eftersom den rör sig på natten och i skymningen.
Fortplantning: Brunsttid i juli–augusti. Dräktighetstiden mycket lång, 230–270 dygn, emedan mården har fördröjd fosterutveckling. Boet i allmänhet i en trädhåla eller en holk. 2–5 ungar föds i maj.
Föda: Speciellt sorkar, som mården fångar under snön på vintern. Övriga däggdjur ända upp till harens storleksklass samt fåglar, fågelägg, bär, svampar, insekter och as. Håller förråd.
Övrigt: Mården fångas som pälsvilt.
(Meles meles)
Kännetecken: Kroppslängd 60–90 cm, svansen 11–20 cm. Vikten varierar mycket med årstiderna 4,5–24 kg. Grävlingen ger intryck av att vara låg och satt. Huvudet är i relation till kroppen smalt och spetsigt. Bästa kännetecknet är de svarta ränderna som går från nosen via ögon och öron till nacken. Huvudet i övrigt vitt. Ryggsidan gråaktig, stickelhårens toppar vita. Buksidan är svart, och det svarta kan gå upp till sidorna. Svansen kort och bred. Klorna kraftiga och väl lämpade för grävning.
Utbredning: Sydlig art, påträffas allmänt ända till Uleåborgstrakterna. Nattdjur. Sover i vinterdvala från oktober till april.
Fortplantning: Brunsttid i början av sommaren. Fördröjd fosterutveckling. Ungarna, 2–5 st, föds i mars–april.
Föda: Allätare. Små däggdjur, grodor, daggmaskar, spannmål, bär, insekter, fåglar, ägg, kräldjur osv.
Övrigt:Grävlingen är viktig för mårdhunden, som utnyttjar de gryt och gångar grävlingen grävt åt sig. Grävlingen jagas för det speciella skinnets skull.
(Mustela putorius)
Kännetecken: Ungefär lika stor som en mink. Kroppslängd 30–45 cm, svansen 10–15 cm, vikt 380–1 500 g. Pälsen är tät och lång. Buksidan och benen brunsvarta, på sidorna och ryggen lyser den ljusa underullen igenom. Kinderna ljusa, hos unga exemplar syns det ljusa inte lika bra. Vuxna djur har vitt i pannan och öronen, hos unga exemplar saknas detta kännetecken. På nosen alltid mera vitt än hos flodillern.
Utbredning: Förekommer ställvis i södra Finland. I huvudsak nattdjur.
Fortplantning: Brunsttid i mars–april, dräktighetstid 40–42 dygn. Föder i maj–juni 3–7 ungar i jordhåla eller i bo under någon byggnad.
Föda: Små gnagare, fåglar och grodor.
Övrigt: Illern fångas i någon mån som pälsvilt.
(Neovison vison)
Kännetecken: Kroppslängd 30–70 cm, svansen 15–21 cm, vikt 360–1 750 g. Färgen brunsvart, ibland nästan svart. Vit underläpp. På bröstet och buken ibland vita fläckar. Kroppen är lång och smidig, benen korta. Små öron. Minkens färg varierar ofta, varför den kan förväxlas med flodiller.
Utbredning: Hemma från Nordamerika. Stammen har fått sin början från pälsfarmning (en del har kommit över östgränsen) och senare spritt sig till så gott som hela landet. Rikligaste stammarna i skärgården och vid vattendrag.
Fortplantning: Brunsttid i mars, dräktighetstiden i allmänhet 42–51 dygn. 2–6 Ungar föds i april–maj. Boet finns i en strandbrink.
Föda: Däggdjur ända till harens storleksklass, fåglar, ägg, fisk, grodor m.m. Den viktigaste bisamfångaren. Minkstammen kan ställvis ha en mycket skaldig inverkan på småviltstammarna.
Övrigt: Fångas som pälsvilt och för att minska dess skadliga inverkan.
(Nyctereutes procyonoides)
Kännetecken: Av samma storlek som grävlingen. Kroppens längd vanligen 45–70 cm, svansen 18–25 cm, vikten 3–9 kg. Allmän färg svart och gråbrunbrokig. Kinder och ben svarta eller chokladbruna. Kindhår och sidorna gulbruna, urskiljs i skymningen som ljusare än den övriga kroppen. Korta ben, varför djuret verkar röra sig rultande. Öronen korta och rundade. Pälsen lång och strävhårig, underullen mycket tät.
Utbredning: Mårdhunden har brett ut sig i vårt land österifrån, sedan 30- och 40-talen. Numera permanent utbredd söderom linjen Torneå–Suomussalmi, i Lappland kan enstaka vandrare förekomma. Mårdhundsstammen är ytterst stark. Mårdhunden har i allmänhet en 3–4 månaders vinterdvala. Milda vintrar kan den vara i rörelse hela tiden.
Fortplantning: Brunsttid i mars. Dräktighetstid ca 2 mån. Boet i ett gammalt räv- eller grävlingsgryt, eller så bygger mårdhunden själv sitt gryt. Föder i maj–juni 6–12 ungar, ibland upp till 20. Stammens snabba utbredning och rikliga antal baserar sig just på en god fortplantningsförmåga.
Föda: Allätare. Till det breda sortimentet hör små gnagare, grodor, bär, frukter, spannmål, insekter, rester, as, ägg och fåglar.
Övrigt: Mårdhunden är en viktig spridare och bärare av rävskabb och rabies. Skinnets pris inverkar mycket på bytesmängden. Man har försökt effektivera fångsten av viltvårdsskäl.
(Vulpes vulpes)
Kännetecken: Kroppslängd 60–85 cm, svans 35–55 cm, vikt 5–8 kg. Storlek som en liten hund, men med lägre ben. Svansen är uppseendeväckande lång och yvig. Öronen är långa och spetsiga. Pälsens färg varierar, allmän färg rödaktigt gulbrun, hals och bröst vita och vanligen också svanstoppen. Benen i allmänhet svarta framtill, likaså öronen svarta baktill. Räven byter päls på våren.
Utbredning: Allmän i hela landet. Rör sig i skymningen och på natten. Tillbringar dagen i grytet eller på skyddad liggplats.
Fortplantning: Brunsttiden är i februari–mars. Dräktighetstiden ca 52 dygn. Gräver bohåla, där 3–8 ungar föds i maj–juni.
Föda: I sortimentet ingår små gnagare, bär, fåglar, ägg, insekter, fisk, harar samt kadaver. Skadlig för viltstammarna, genom att den beskattar speciellt bon och ungar.
Övrigt: Sprider och bär på rabies och rävskabb.
(Mustela nivalis)
Kännetecken: Kroppslängd 11–19 cm, svansen 2–4 cm. Vikt 24–80 g. Sommardräktens ryggsida rödbrun, buksidan vit. Skarp färggräns. Svansen är rödbrun och bakåtsträckt kortare än bakbenen. Till skillnad från hermelinen är småvesslan mindre och har kortare svans. Vinterdräkten helvit (hermelin i vinterdräkt har svart svanstopp).
Utbredning: Allmän i hela landet.
Fortplantning: Föder vanligen i maj–juni 3–9 ungar, men man har påträffat ungar under hela året.
Föda: I huvudsak sorkar och andra små däggdjur, även fåglar, fisk, grodor och as.
Övrigt: Fridlyst. Hör ej till det jaktbara viltet.
(Gulo gulo)
Kännetecken: Vårt största mårddjur. Kroppslängd 69–83 cm, svansen 16–25 cm. Vikt 8–28 kg. Järven är ett kraftigt byggt rovdjur. Pälsen har glänsande stickelhår, den allmänna färgen är mörkbrun. På sidorna bruna eller gulbruna tvärränder. Även panna och kinder är ljusare. Nosen, svansen och benen är svarta. Öronen med gulbruna kanter döljs nästan helt av pälsen. Rör sig hoppande, varvid parspår uppstår, eller i galopp, varvid spårstämplarna utgörs av en sned rad med tre nedslag.
Utbredning: Förekommer fåtaligt i norra och östra Finland, i ödemarksområdena. Undviker bosättning och kräver ett stort revir.
Fortplantning: Brunsttid vid högsommaren. Fördröjd fosterutveckling, ungarna föds i mars–april i bo som grävts in under snön. 2–4 ungar. Ifall järvhonan störs vid boet flyttar den ungarna till en ny plats.
Föda: Tar tamrenar och skogsrenar. Järven river av nacksenorna på sitt byte, klösmärken syns inte på bytet. Ofta har huvudet slitits loss från bytet. Järven utnyttjar också älgkadaver. Den återkommer till sitt kadaver, liksom björnen. Äter även fåglar, harar, räv, små däggdjur, grodor och bär.
Övrigt: Järven är alltid fridlyst. Jakten sker med stöd av dispens som beviljas av Finlands viltcentral.
(Mustela lutreola)
Kännetecken: Påminner om minken. Pälsen mörkbrun (inte svart, som den kan vara hos minken). Under- och överläppar vita, minken har ytterst sällan vit överläpp. Flodillern har inte vita fläckar på bröstet och buken, vilket minken kan ha. Flodillern är mindre än minken.
Utbredning: Nästan helt försvunnen från Finland. År 1992 påträffades en individ som hamnat i en fälla i Kajanaland. Har lidit av förändringarna i de små vattendragen, uppenbarligen också av konkurrensen med mink.
Övrigt: Fridlyst.
(Alopex lagopus)
Kännetecken: Något mindre än räven. Kroppslängd 50–65 cm, svansen 28–33 cm, vikt 2,5–8 kg. Vinterpälsen gråvit. På sommaren översidan mörkt gråbrun samt något blåskiftande, undersidan ljusgrå. Rundade öron. Fötternas trampdynor täckta av hår.
Utbredning: Arktisk art, allmän i polcirkelområdet. Hos oss förekommer den fåtaligt i fjällområdet, närmast i nordvästra Lappland. Stammen uppgår till ett tjugotal exemplar.
Fortplantning: Brunsttid i mars, dräktighetstid ca 49 dygn. Föder 6–8 ungar, goda lämmel- och sorkår ännu flera. Gräver gångsystem i bokulle, som när den varit länge i användning kan urskiljas som en grön fläck i fjällområdet, på grund av den gödslande effekten.
Föda: Lämlar och sorkar är fjällrävens huvudsakliga föda, varför variationerna i smågnagarstammarna har stor inverkan på fjällrävens näringssituation och stam. Övrig föda as, rester, ägg, fåglar och fisk.
Övrigt: Fridlyst. Hör inte till jaktbart vilt. När arten farmas kallas varianten blåräv. De djur som rymt från farmer omfattas av jaktlagen.