Till den finländska vilthushållningen hör som en väsentlig del utförlig information om viltstammar och viltfångst. Arbetsfördelningen inom informationsproduktionen är klar: jägarna utför standardiserade viltinventeringar i form av talkoarbete, medan forskarna vid Naturresursinstitutet ansvarar för den vetenskapliga behandlingen av materialet.
Den finländska vilthushållningen grundar sig på forskning och fakta, och förvaltningsbeslut gällande vilt kan tas utgående från omfattande och uppdaterade forskningsuppgifter. Den finländska viltinformationen ger goda möjligheter till kontrollerad och hållbar jakt.
En del av den finländska vilthushållningen utgörs av förvaltningsplaner för viltarterna. Dessa utarbetas på Finlands viltcentral under ledning av jord- och skogsbruksministeriet. De utarbetas genom omfattande deltagande och behandlas som en del av samhällets beslutsfattande, för att de ska svara mot det mångvärdiga samhällets uppfattning om god vård av viltstammarna.
Ett delområde inom vilthushållningen är förebyggande av skador orsakade av vilt. Till exempel hjortdjur orsakar skador inom jord- och skogsbruk och i trafiken. Jord- och skogsbruksskadorna ersätts till markägarna genom de licensavgifter jägarna betalar. Därtill hjälper Finlands viltcentral markägare att förebygga skador som orsakas av vilt.
Viltstammarna
Finlands viltstammar har många utmärkande särdrag som beror på ekologin i den nordiska barrskogszonen. Här finns en mångsidig representation av olika viltarter och i många skogsbevuxna livsmiljöer mår viltbestånden bra jämfört med i till exempel mellersta Europa, där livsmiljöerna är splittrade och människans inverkan på naturen är kraftigare.
Skogshare, skogshönsfåglar, älg och stora rovdjur är exempel på artgrupper, vars stammar fortfarande är starka, trots att en splittring av livsmiljöerna även i Finland har försvagat beståndet av skogshönsfåglar och skogsharar.
Viltstammarna i Finland uppvisar en rik artmässig mångfald, men viltets täthet är t.ex. i fråga om hjortdjur tämligen anspråkslös. Det här beror delvis på den nordiska naturens karghet, men även på de skador som samhället upplever.
För förebyggande av skador på jord- och skogsbruk och trafiken har den finländska älgstammen jagats effektivt, vilket har snedvridit stammens naturliga ålders- och könsstruktur. Framförallt är älgtjurarnas medelålder låg, för jakten har redan länge starkt riktats på tjurar. Den låga medelåldern betyder i praktiken det, att det finns allt för litet starka tjurar och tjurar med stora horn i stammen, som är en viktig del i älgens reproduktionssystem. Lösningen av dessa problem är en central del i älgförvaltningsplanen som utarbetats av Finlands viltcentral, vars praktiska åtgärder man redan har börjat förverkliga. Med nya metoder vill man säkerställa att älgstammens egna biologiska processer fungerar än mera naturenligt.
Styrningen och beskattningsplaneringen av älgstammens skötsel sker på älgförvaltnings-områden, vars syfte är att sköta den lokala älgstammen helhetsinriktat och med samarbete över förvaltningsgränserna. Älgförvaltningsområdesvis beskattningsplanering togs i bruk år 2015. Därutöver har Finlands viltcentral förnyat älgjägarnas skolningspaket, där man nu mera omfattande än tidigare delar information om älgens biologi och värnar om stammens naturliga struktur
Man utvecklar också älgjaktens praktiska åtgärdsurval. I nyckelposition är användningen av aktuell viltinformation. Finlands viltcentral och Naturresursinstitut skapar tillsammans ett elektroniskt älginformationssystem, dit man samlar in älgobservationer och bytesuppgifter redan under tiden älgjakten pågår. På så sätt kan den samlade informationsbanken användas för lokal precisionsstyrning av jakten, så att förvaltningen av älgstammens storlek och struktur också i praktiken motsvarar de mål som ställdes i samarbete med intressegrupperna.
Finland är också ett betydande producentland för vilttillgångar som flyttar och är gemensamma för Europa: centrum för många sjöfågelarters häckningsområden ligger i norra Finlands myrmarker och dessa arter påträffas endast vintertid i övriga Europa. Sådana arter är till exempel stjärtand och sädgås.
Också sädgåsbeståndet har minskat och Finlands viltcentral deltar i beredningen av den internationella förvaltningsplanen för stammen. Syftet med planen är att trygga en hållbar jakt på arten på hela flyttstråksområdet. För vården av flyttande viltarter behövs nya former av statsövergripande samarbete.