Projektet Riistaa reunoilta inspirerade markägare till naturvård

Projektet Riista reunoilta som leds av Finlands viltcentral utvecklade skötseln av skogens kantzoner för att bättre gynna viltets levnadsvillkor. Markägare som idkar jakt verkställde åtgärder, som vid modellobjekten förbättrade naturens mångfald till rimliga kostnader.

Inom projektet Riistaa reunoilta skapades under två års tid anvisningar för skötsel av kantzoner, piloterades naturvård, skapades utbildningsmaterial och naturvårdens kostnadseffektivitet främjades genom kopplingar till fritid och rekreation. Arbetet fortsätter med projektet Ut i viltskogen, där viltvänlig skogsvård förs mera utvidgat till praktisk verksamhet.

Med kantzoner avses övergångsområdet mellan två olika slags ekosystem som har drag av dem båda. Kantzonerna är i regel variationsrikare områden än de angränsande ekosystemen, eftersom växt- och djurarterna där består av arter från båda ekosystemen. Kantzoner är exempelvis kanterna av öppna kärr som gränsar till skogen samt kantzoner där åkrar och vattendrag gränsar till skog.

Skydd och mat åt skogshönsfåglarna

– Kantzonernas betydelse har stigit fram kraftigt den senaste tiden. Exempelvis kantzonerna mellan moar och våtmarker är viktiga för hönsfåglar i alla åldrar. En artrik insektfauna och risväxter, i synnerhet blåbär, erbjuder föda. Ett frodigt fältskikt och slutet krontak samt trädbeståndets variationer i täthet och storlek ger skydd, berättar projektchef Marko Svensberg vid Finlands viltcentral.

– Vid skötseln av kantzoner kan man uppnå stor nytta med relativt små kostnader. Som metoder vid skötsel av kantzoner är till exempel längre omloppstid, skogsodling med varierad struktur, mindre frekvent dikning och odling i täta bestånd, berättar miljöexepert Maria Lindén skogsbrukets utvecklingscentral Tapio.

Egen plan motiverar

I projektet Riistaa reunoilta planerade markägarna själva genomförandet och projektet gav idéer och tankar om hur man kan förverkliga pilotobjektet. Möjligheten att delta i planering och förverklig-ande motiverade många markägare.

– Objektet upplevs starkare som ”eget” och betydelsen för markägaren är sannolikt större än om objektet förverkligas enbart av planerarna enligt ”nyckel i hand” principen. Jägarnas naturvårdsintresse visade sig vara väldigt positivt och tack vare det kunde projektet fungera väldigt kostnadseffektivt, konstaterar Marko Svensberg.

Att utveckla en naturvårdssporre

Projektet avkastade en tanke att arbeta vidare med, en så kallad naturvårdssporre, med vilken staten skulle kunna stöda markägares intresse att på eget initiativ sköta om vardagsnaturen. Sporrarna ska för markägarens del vara okomplicerade och kunde vara i storleksklassen 500-3000 € beroende på hur mycket arbete objektet kräver, kostnader och förorsakade olägenheter. Sporrar kunde beviljas för exempelvis restaurering av en lågproducerande våtmark till skogshönsfågelmiljö och bevarande av svämskog som skapats av bävrar.

I projektet Riistaa reunoilta var ett omfattande nationellt nätverk av samarbetspartners involverade, till dessa hörde Skogsbrukets utvecklingscentral Tapio, Forststyrelsen, Finlands skogscentrals regionenheter, Västra Finlands skogsägarförbund, Finlands naturskyddsförbund, koncernen MetsäGroup, Jord- och skogsbruksministeriet, Miljöministeriet samt en skara av projektet intresserade privata markägare och Karleby stad. Tapio hade en betydande roll vid projektets praktiska genomförande. Projektet finansierades av miljöministeriet genom Metso mångfaldsprogrammet för skogarna i södra Finland.

Tilläggsuppgifter:

Marko Svensbergprojektchef, Finlands viltcentral
Maria Lindénmiljöexpert, Skogsbrukets utvecklingscentral Tapio

Bild: Hannu Huttu