Naturresursinstitutet har publicerat en slutrapport om framtagning av referensvärden för en gynnsam skyddsnivå för vargstammen i Finland. Rapporten innehåller ny information om vargstammen och verktyg för framtagning av referensvärdet. Arbetet har utförts i ett tvåårigt projekt (2021–2022) på uppdrag av jord- och skogsbruksministeriet.
− Referensvärdet anger den populationsstorlek för varg med vilken en gynnsam bevarandestatus kan uppnås. Referensvärdena kan räknas fram på flera olika sätt, och med de verktyg som utvecklats i projektet kan beslutsfattarna granska vargbeståndets genetiska och demografiska livskraft (stammens storlek och beskaffenhet) på lång och kort sikt. Det finns många faktorer som påverkar det slutliga referensvärdet, varav en är de olika risker som beslutsfattaren måste ta ställning till, säger programledaren Katja Holmala vid Naturresursinstitutet.
Jord- och skogsbruksministeriet kan använda referensvärdena vid planeringen av förvaltning av vargstammen. Enligt Europeiska unionens habitatdirektiv ska de arter som gemenskapen anser vara viktiga ha en gynnsam bevarandestatus.
− Utöver slutrapporten kommer Naturresursinstitutet att i slutet av hösten publicera ett webbverktyg som utgår från resultaten i rapporten. Med verktyget kan vem som helst testa hur tolkningen av direktivet och de sociala valen , såsom fastställande av risknivåer, påverkar referensvärdet för en gynnsam skyddsnivå när valen kombineras med forskning om vargens biologi. Verktyget kan också användas av beslutsfattare, säger ledande forskare Samu Mäntyniemi.
I det avslutade projektet har man i enlighet med habitatdirektivet beaktat de biologiska och ekologiska aspekterna vid framtagningen av referensvärdena. Dessutom är stamförvaltningen för varg förknippad med socioekonomiska och sociala frågor som beslutsfattarna ska ta hänsyn till.
Finska vargstammen är uppdelad i två delpopulationer
Utifrån de analyser som gjorts i projektet har den finska vargstammen förlorat genetisk variation. Genetisk variation är en förutsättning för att en art ska behålla sin förmåga att anpassa sig till livsmiljöförändringar på lång sikt.
En orsak till att den finska vargstammen har tappat i genetisk variation är att den är uppdelad i två delpopulationer, den ena i östra Finland och den andra i väst.
− Det sker knappt något genutbyte mellan delpopulationerna. Därför är den genetiska variationen hos vargstammen i västra Finland lägre än hos vargarna i östra Finland, säger specialforskare Mia Valtonen vid Naturresursinstitutet.
En jämnare förekomst av vargar i Finland skulle stärka den genetiska livskraften i vargstammen, eftersom det sannolikt skulle öka migrationen inom landet och därmed minska risken för inavel. Även genmigration från Ryssland är viktig, eftersom den skulle möjliggöra nya genkombinationer och därigenom öka den genetiska variationen hos de finska vargarna.
Hela landet söder om renskötselområdet lämpar sig för varg
Nästan hela Finland söder om renskötselområdet lämpar sig för revirhävdande föräldrapar.
− Även Insjöfinland, där det bara finns några enstaka vargrevir, lämpar sig nästan i sin helhet som livsmiljöer för varg. Utanför renskötselområdet skulle Finland kunna rymma 150–160 revir, högst cirka 200 revir. Beräkningen baserar sig enbart på bytesstammarna och landskapsstrukturen, säger forskningsprofessor Ilpo Kojola vid Naturresursinstitutet.
Under de senaste 30 åren har vargstammen ökat med i genomsnitt 10 procent per år. Ökningen har dock inte varit jämn, och det har också förekommit perioder då vargstammen har försvagats under flera år i följd. Vargstammen förväntas öka, om den genomsnittliga dödligheten per år ligger kvar på samma nivå som under de senaste 30 åren.
− På sätt och vis är det motsägelsefullt att vargstammen växer, men den genetiska variationen minskar. Det beror bland annat på den förvånansvärt starka uppdelningen i två olika delpopulationer, påpekar Mia Valtonen.
Bör delpopulationerna granskas var för sig?
Vid fastställandet av referensvärden är det viktigt att inkludera både demografiska (stamstorlek, struktur och utveckling) och genetiska faktorer. Detta är det bästa sättet att beakta vargbeståndets livskraft.
− En stark uppdelning av stammen i två delpopulationer innebär att populationernas genetiska livskraft, och följaktligen även referensvärdena för dem, endast kan granskas separat. I en genetiskt förenad population skulle referensvärdet kunna fastställas för hela vargstammen, säger Katja Holmala.