Fångst av främmande arter

Arter som har förts in från andra delar av världen kan vara mycket skadliga för den ursprungliga naturen. Globalt sett bedöms främmande arter vara den näst största orsaken till förlusten av biologisk mångfald.

Skadliga främmande arter i Finland är bland annat mårdhund, mink och varghybrid. Kanadabävern klassades som en skadlig invasiv art inom EU år 2025. Begränsningar och skyldigheter som gäller arten träder i kraft efter övergångsperioden i augusti 2027.

I Finland räknas vildkaniner som viltarter, och dessa populationer härstammar ursprungligen från tamkaniner.

Mer information om alla främmande arter i Finland finns på webbplatsen vieraslajit.fi.

Fångst av mink och mårdhund

I Finland hotar både mink och mårdhund särskilt de fågelarter som häckar i närheten av vattenområden. Fångst av dessa främmande rovdjur är värdefullt naturvårdsarbete som gynnar en rad olika arter. Störst nytta gör insatserna för fåglar som lever i våtmarker, vid sjöar och i havsarkipelagen, såsom olika andfåglar, labbar och vadare.

Fångst av mink och mårdhund är tillåten även för personer som inte har avlagt jägarexamen. Den som fångar dem ska dock sätta sig in i lagstiftningen och i principerna för etiskt godtagbar jakt.

Jakt på varghybrider

Varghybriden är i lagstiftningen definierad som en skadlig invasiv art som hotar vargstammens livskraft och genetiska renhet. Dessutom kan korsningar mellan varg och hund vara tamare än rena vargar, vilket ökar riskerna både för vargstammen och för människor.

Jakt på varghybrider är viktig för den biologiska mångfalden och för skyddet av den finska vargstammen. Varghybrider måste avlägsnas från naturen så att de inte kan fortplanta sig och korsa sig med vargar.

Eftersom varghybriden klassas som en skadlig invasiv art krävs inget undantagstillstånd för att fälla den. Det är dock mycket svårt att identifiera en varghybrid enbart utifrån utseendet.

Förebyggande av skador orsakade av vildkaniner

Finlands största population av vildkaniner finns i huvudstadsregionen, och dessutom förekommer kaniner åtminstone i Åbo. Populationen i huvudstadsregionen härstammar från kaniner som levde i Kyläsaari i Helsingfors redan åtminstone år 1985. Under 2000‑talet växte och spred sig vildkaninstammen i Helsingfors explosionsartat.

Under de senaste åren har det på vissa områden funnits så många vildkaniner att de skador de orsakar har tvingat markägare att reglera stammen. På många platser i huvudstadsregionen är det nödvändigt att skydda växtligheten mot kaniner. Det mest effektiva sättet att minska de skador som kaniner orsakar är att skydda växter och byggnader samt att minska stammen genom jakt. Särskilt på områden där de första kaninerna just håller på att etablera sig kan även en liten insats i form av jakt förhindra att problemet uppstår – eller åtminstone skjuta upp det.

På områden där kaniner förekommer kan det vara nödvändigt att skydda värdefulla växter med metallnät eller andra skydd. De som ansvarar för fastighetsskötseln bör se till att kaniner inte får möjlighet att bygga bon på området. Byggnaders grunder bör skyddas mot kaniners framfart, och försök till bobyggande, till exempel i jordvallar, bör stoppas i tid. Grävning i marken kan försvåras genom att installera metallnät av samma typ som används för att skydda växter.

Fångst av vildkaniner

Vildkaninen är i den finländska lagstiftningen klassad som ett vilt djur och är fredad årligen 1.4–31.8. Vildkaniner kan fångas med levandefångande fällor, genom avlivning med skjutvapen, med hjälp av tamiller eller så kallade långnät. Användning av slagfällor som dödar omedelbart är förbjuden.

För att få fånga kaniner krävs, liksom för andra viltarter, ett giltigt jaktkort samt jakträtt på det område där jakten bedrivs. Jakträtten bestäms av markägaren, och en arrendator har i regel inte rätt att fatta beslut om jakt på det arrenderade området enbart på grundval av ett markarrende. Till exempel kan en bostadsbolagsförening som ligger på en stadens arrendetomt inte organisera jakt på vildkaniner utan stadens tillstånd.

I Helsingfors har polisen tolkat att jakt med skjutvapen inom tätortsområde endast är möjlig på platser som polisen på förhand har godkänt och som är avstängda för allmänheten, samt endast av särskilt utsedda personer. Innan jakten inleds ska en anmälan göras till nödcentralen och polisens ledningscentral.

Jakt med båge är en mer flexibel metod än jakt med skjutvapen. De bågjägare som valts av Helsingfors stad har redan i många år minskat vildkaninstammen i stadens koloniträdgårdsområden. Jakten är noggrant kontrollerad av markägaren, och jakten anmäls på förhand till polisen och nödcentralen.

Vid jakt på vildkanin kan man också använda en tränad hund eller en tamiller, det vill säga en frett. Med hjälp av en lämplig hund eller frett kan vildkaniner drivas ut ur sina bohålor. Ett påse-nät placeras vid ingången till bohålan och fångar kaninen när den flyr, varefter den kan avlivas.

Vid avlivning av vildkanin gäller samma principer som för avlivning av andra djur. Det viktigaste är att undvika att orsaka djuret onödig smärta, ångest eller lidande. Den som utför avlivningen måste ha tillräckliga kunskaper om artens avlivningsmetoder och teknik samt tillräcklig skicklighet för att genomföra åtgärden. Den som avlivar djuret ska säkerställa att det är dött innan det bortskaffas eller andra åtgärder vidtas.

Det är förbjudet att släppa ut kaniner i naturen

Det är olagligt och ytterst oansvarigt att överge tamkaniner i naturen. Sällskapsdjur som hittas övergivna i naturen ska föras till den instans som ansvarar för hitte­djur i den aktuella kommunen. I Helsingfors sköts hitte­djur av Helsingfors djurskyddsförening (hesy.fi) och Hitte­djurshuset i Vik.

Inte heller vildkaniner får släppas ut i naturen eller flyttas från ett område till ett annat. Om det finns tecken på sådan verksamhet ska det anmälas till polisen (poliisi.fi) och till det regionala kontor för Finlands viltcentral som verkar i området.