Jordbruk

Viltstammarna är rikliga och livskraftiga i landskap där det finns ett täckande nätverk av skydds- och födoplatser för rapphöns, fasaner och fältharar. I jordbrukslandskapet är vilt- och naturvårdsåkrar, vintervegetation, gräsremsor längs vattendrag, skyddande buskage och våtmarker viktiga faktorer för artbeståndets trivsel och landsbygdsnaturens mångfald.

Vården av livsmiljöer till förmån för viltstammarna gynnar många arter i jordbruksmiljön, den biologiska mångfalden och vattenskyddet.

Att ta hänsyn till vilt i jordbruket

Jordbrukarnas lösningar är avgörande för viltstammarnas välmående. I praktiken handlar det om att lämna några procent av åkrarna obrukade och låta några hörn med odlade grödor stå oskördade för att ge viltet vinterfoder. Till exempel vilt-, landskaps- och naturvårdsåkrar samt otröskade sädesfält är bra alternativ.

Ett mångsidigt odlingssortiment, en fungerande växtföljd samt husdjurs- och växtproduktion i samma by skapar den mångfald i landskapet som arterna behöver.

Betesgång på åkrar, naturbeten, ängar, skogsbeten och vårdbiotoper är värdefull natur- och viltvård. I synnerhet bete på strandängar och områden utanför åkermarken kan skapa livsmiljöer för jordbrukslandskapets artbestånd.

En stenhög, ett buskage vid en ladugård, en liten skogsdunge och en gammal lertäktsgrop eller en uttorkad damm kan erbjuda livsmiljöer för många arter. De erbjuder alla skydd i det öppna landskapet, särskilt vintertid.

För många sjöfåglars och vadares framgång är markanvändningen i jordbruksområdet som omger våtmarken lika viktig som själva våtmarken. Till exempel häckar stjärtand, skedand, storspov och tofsvipa på åkrar nära våtmarker eller fågelsjöar.

Under vårbruket eller i samband med den första vallskörden förstörs en stor del av bona och kullarn. Detta kan undvikas genom att gynna naturvårdsåkrar, höstsådda grödor eller sen slåtter av vall, till exempel på skiften som omger en våtmark.