Mårdhund

Mårdhundens tassarna är, i synnerhet i förhållande till dess vintervikt, små, och bär inte djuret i lössnö. Tassarna är runda, och spårstämplarna är 4–5 cm långa. Framtassen är något större än baktassen. I synnerhet framtassens trampdynor är radialt placerade och i en symmetrisk cirkel, vilket ger ett mycket nätt intryck. Mårdhunden spretar kraftigt med sina tår, vilket ger spårstämpeln den karakteristiska, runda formen. 

Mårdhunden rör sig oftast i gång eller lugn trav. De korta benen skrevar förhållandevis mycket, vilket gör att skrevningen i lugn trav är iögonenfallande stor. Steglängden är cirka en halv meter. I snön stiger baktassen i allmänhet i spårgropen efter framtassen. Spårlöpan ger intrycket av att slingra sig planlöst. Vid snabbare trav kan travsteget vara upp till 80 cm långt, och skrevningen minskar. Mårdhundens travspår bildar emellertid aldrig ett mjukt slingrande pärlband likt rävens. 

Typiskt för mårdhunden är att ett par rör sig tillsammans. Mårdhunden rör sig förvånansvärt ofta i galopp. Dess trav är förmodligen så långsam, att den lätt övergår i galopp för att få upp farten. Galoppspåret kan inte alltid skiljas från spåret efter snabb trav. På bärande underlag kan det ändå uppkomma olika variationer av galoppspår. 

Mårdhunden är rätt klumpig. Den har svårt att röra sig i djup lössnö, och det enda sättet att ta sig fram är i språng. Mårdhundens språngspår är vanligtvis parspår, i vilket baktassarna stiger i avtrycken efter framtassarna. Hoppets längd varierar från 60 centimeter till en meter, till stor del beroende på snödjupet. Spåret kan likna mårdens en aning, men i djup snö syns släpspår efter mårdhundens kropp. 

Mårdhunden har sitt bo i ett grottsystem, under stenar eller byggnader. Den kan också hålla till under gårdsbyggnader eller under sommarstugor som används mer sällan. Då kan dess närvaro avslöjas av den stickande lukten. Mårdhunden gräver oftast inte grottsystemet själv, utan använder sig bl.a. av grottsystem som grävts ut av grävlingar. Under den varma årstiden vistas mårdhunden sporadiskt under marken. På vintern, i synnerhet när snötäcket är tjockt och vid minusgrader, kan den tillbringa långa perioder under marken eller byggnader, och knappt vistas ute överhuvudtaget. När vädret är milt och snötäcket sådant att mårdhunden kan röra sig på det, kan den emellertid avlägsna sig från grytet. En sandig ingång till ett gryt och mårdhundsspår kan avslöja att ett grottsystem bebos av en mårdhund. Ofta kan ett gryt bebos av både grävlingar och mårdhundar och vid grytets öppningar kan det finnas spår av båda arterna. 

Likt grävlingen har mårdhunden ett avträde i närheten av grytet. Högen av spillning kan växa sig ganska stor, men oftast är den cirka 30 cm i diameter och 10 cm hög. Mårdhundens spillning är under fem centimeter lång och ett par centimeter tjock. Spillningen innehåller ofta mycket växtdelar, och består ibland nästan enbart av sädeskorn. Den innehåller även hår och ben, men växthalten är oftast stor. 

Den årliga bytesmängden uppgår till cirka 200 000 individer. Av de passiva fångstmetoderna används ibland fällor som fångar bytet levande, och mårdhundar jagas även i någon mån vid åtel. En stor del av mårdhundsbytet fås med hund, i synnerhet med ställande och drivande hundar. Under midvintern, när mårdhundarna rör sig endast lite, sker fångsten huvudsakligen med grythundar. Med dem kan man effektivt fånga erfarna och reproduktiva individer, vilka ofta inte är lätta att fånga i fällor som fångar bytet levande. Vid fångsten är det tillåtet att använda belysning, nattkikare/siktanordningar för nattskytte samt ljud.