Vitsvanshjort

Odocoileus virginianus

Klart mindre och gracilare än älgen. Mankhöjd 90–110 cm, kroppens längd 150–180 cm. Hjorten kan väga upp till 130 kg, hinden 40–80 kg. Hjorten har inåtsvängda horn, ibland s.k. tulpanhorn. Karaktäristiskt för vitsvanshjorten är den långa svansen som är vit undertill och som djuret lyfter som varningssignal när det störs.

Pälsen är på sommaren rödbrun, på hösten ljust grå. Buken är ljus. Kalven är satt, kvadratisk och kan ibland vara svår att skilja från rådjuret. Bocken har inåtsvängda horn, ofta s.k. tulpanhorn. Vitsvanshjorten kallas även vitsvansvilt.

Vitsvanshjorten är en främmande art som infördes till Finland under 1930-talet. Vitsvanshjortsstammen ökade kraftigt fram till början av 2020‑talet men har därefter börjat minska. Arten förekommer söder om linjen Uleåborg–Joensuu men är främst koncentrerad till de sydvästra delarna av landet. Lokalt kan stamtätheten uppgå till flera tiotals individer per tusen hektar i Egentliga Finland, Nyland, Tavastland och Satakunta. I landets övriga delar är vitsvanshjortsstammen klart glesare.

Lever i bördiga skogar i närheten av odlingsmarker. Söker sig under snörika vintrar till granskogar med mindre snö. Klarar sig igenom snörika och kalla vintrar med hjälp av stödutfodring. Förekommer allmänt nära odlingsmarker i södra och sydvästra Finland.

Varierar beroende på årstid och utbud. Äter gräsväxter, brodd, skott från buskar och träd samt ris. På vintern är även blåbär och en viktiga näringsväxter.

Vitsvanshjortens fortplantningsbeteende påminner mycket om älgens. Bockarna har inte revir som rådjursbocken, och inget eget harem som till exempel kronhjortsbockarna. De har inte heller särskilda brunstplatser. Brunsten infaller i november. Dominanta bockar vandrar långa vägar för att betäcka så många hindar som möjligt. Även hindarna söker ivrigt efter lämpliga bockar. Om flera bockar vill para sig med samma hind uppstår en kamp. En bock i sin bästa ålder, cirka 4–9 år, får vanligen betäcka könsmogna hindar.

Vitsvanshjorten lider på många sätt om stammens könsfördelning är förvrängd. Om det inte finns ett tillräckligt antal lämpliga bockar i stammen, befruktas inte alla honor under den normala brunsten. Hindarnas efterbrunst infaller cirka 26–28 dygn efter den första brunsten. Efterbrunst som infaller ännu senare är också möjlig.

Dräktigheten varar 190–220 dygn och den normala födelsetiden för kalvarna är i slutet av maj eller början av juni. De honor som inte blir dräktiga under den första brunsten kalvar senare. Senfödda kalvar hinner inte bli lika stora inför vintern som sina artfränder som fötts vid normal tid. Senare födda kalvar har under vintern i genomsnitt en tredjedel mindre slaktvikt än de som föddes vid normal tidpunkt.

Hindarnas ålder i vitsvanshjortstammen har en betydande inverkan på stammens produktivitet. En del av hindarna i bästa reproduktiva ålder (ca 5–7 år) kan till och med få tre kalvar. Ju större del av stammens hindar som är i reproduktiv ålder, desto större är stammens kalvproduktion. För att värna om eller öka stammens produktion, är det därför klokt att rikta beskattningen mot kalvar för att spara det fullvuxna, produktiva beståndet.

Vitsvanshjortarnas årshemområden är relativt stora. Därför behövs stora områden för att reglera vitsvansstammen. Vitsvanshjortarna är också relativt långlivade djur, varför samma stamförvaltningsprinciper måste tillämpas under flera år för att ge resultat.

Spår

Vitsvanshjortens klövlängd är 7–12 cm. Hjortens klövar är större än hindens, men det rekommenderas inte att man identifiera könet utifrån klövlängden. Klövens yttre kant är rundad och toppen tämligen spetsig. Klövarnas form skiljer sig tydligt från dovhjortens klövar, vars yttre kant är nästan rak. Rådjurets och vitsvanshjortens klövar är delvis likadant formade, men rådjurets klövar är mycket mindre, under 6 cm långa. Klövbredden är kanske ett bättre mått än längden när man ska skilja arterna från varandra. Vitsvanshjortens klövbredd är 6–9 cm.

Liksom andra hjortdjur rör sig vitsvanshjorten helst i gång. Gången är ofta sävlig och inte särskilt rask. Steglängden vid lugn gång är cirka en meter, och bakfoten stiger ofta bakom avtrycket av framfoten. I synnerhet hjortens skrevning är rätt stor. Vitsvanshjortens trav är snabb, men vid flykt tar den till långa och ofta höga språng. Ett språng kan lätt vara fyra meter långt.

Spillning

Vitsvanshjortens spillningskulor är mörka och cirka 1,5 cm långa och 1 cm tjocka, spetsiga i ena änden. De påminner om rådjurets spillning, men är större.

Jakt

Jakttid

Vitsvanshjorten har blivit den ekonomiskt viktigaste viltarten i Finland efter älgen. Den årliga bytesmängden varierar beroende på stammens utveckling och förvaltningsmålen.

Vinterutfodring av vitsvanshjortar görs i viltvårdssyfte och för att utfodringsplatserna underlättar jakten. Vitsvanshjortar jagas vanligtvis genom vaktjakt vid matplatser samt med små drivande eller stötande hundar.

Åldersbestämning

Förvaltningen av vitsvanshjortstammen förutsätter att jägarna kan identifiera kön och åldersgrupp hos vitsvanshjortarna. Detta är viktigt för att avgöra om en vitsvanshjort är lämplig att fälla eller om den bör få bli äldre. För att fastställa vitsvanshjortens ålder bör man kunna skilja en kalv (ett halvt år gammal) från äldre individer. I fråga om bockar är det bra att kunna skilja mellan en över ett år gammal bock (1½ år), en ung bock (2½-3½ år) och en fullvuxen bock (>4 ½ år). För hindar räcker det med att skilja mellan en över ett år gammal och en fullvuxen hona (>2 ½ år).
Åldern kan bäst bedömas utifrån vitsvanshjortens kroppsbyggnad och huvudets form. Åldern på en fälld vitsvanshjort kan uppskattas utifrån tänderna.

Vitsvanshjortens storlek ökar och kroppens proportioner förändras med åldern. Detta kan användas för att identifiera olika åldersgrupper. Utseendet påverkas dock av till exempel pälskvaliteten och brunsttiden, och för att fastställa åldersgruppen rätt behövs i allmänhet flera indikatorer i stället för endast ett kännetecken.

Kalv: