Jakt på vitsvanshjort

För jakt på vitsvanshjort krävs det jaktlicens som beviljats av Finlands viltcentral. Jaktlicens-innehavaren ska innan jakten inleds meddela elektroniskt via Oma riista –tjänsten eller skriftligen meddela vem som är jaktledare och vicejaktledare till Finlands viltcentral. Jakt på vitsvanshjort förutsätter, en enhetlig landarel på minst 500 ha. Person som deltar i jakt på vitsvanshjort som skytt med räfflat kulgevär eller med jaktbåge måste avlägga skjutprov. Vanligtvis jagar man vitsvanshjort med hjälp av drivande taxhundar samt genom vaktjakt vid utfodringsplatser eller vid djurets naturliga stråk.

Vitsvanshjort får skjutas endast med sådant vapen där patronkulan väger minst 6 gram och dess anslagsenergi uppmätt på 100 meters avstånd från pipans mynning är minst 2 000 joule eller, om kulans vikt är minst 8 gram, dess anslagsenergi uppmätt på motsvarande sätt är minst 1 700 joule. För att skjuta licensbelagda hjortdjur ska det användas kulor som är konstruerade för att expandera.

För de blyfria patronkulornas del är kravet på kulans vikt- och anslagsenergi lägre: för de så kallade ”hjortklassens” gevärskaliber: 5,1 gram eller mer och anslagsenergikravet (E 100) 1700 joule. Om pilbåge används för att skjuta vitsvanshjort, ska på pilen användas en skärande spets vars diameter är minst 22 millimeter. Endast pilbågar som kräver en kraft om minst 180 newton (180 N) för spänning av bågen får användas för att skjuta vilt.

Vid jakt på licensbelagda hjortdjur ska man använda orangeröd eller orange färg som täcker minst två tredjedelar av den synliga ytan av klädesplagget och huvudbonaden. Kravet gäller dock inte en jägare som jagar i skydd av en konstruktion eller med jaktbåge. Vid sällskapsjakt, där man även använder krutvapen, lönar det sig av säkerhetsskäl för en bågjägare som står på pass att klä sig i orange eller orangeröd klädsel, fastän lagen inte förpliktar till det.

Jakt med drivande hundar

Vid jakt på hjortdjur får man inte använda en sådan drivande hund okopplad vars mankhöjd överstiger 39 centimeter, så små hjortdjur jagas främst med hjälp av drivande taxar. Hunden släpps ut på jaktområdet där man förväntar sig att hitta önskat vilt. Hundens uppgift är att söka viltets nattliga spår och följa det med hjälp av vittringen. När djuret sätter sig i rörelse ska hunden med sitt skall meddela när vittringen blir starkare. Jägarna placerar sig på bytets förmodade färdväg och försöker skjuta det bytesdjur som hunden följer med sitt skall.

Vid valet av passplats är det viktigt, att djuret inte upptäcker jägaren för tidigt. Jägaren bör dock ha en tillräckligt öppen skjutsektor, då får man tillräckligt med tid för att skjuta bytet. Då man väljer en passplats som är högre än den omgivande terrängen, upptäcker djuret inte jägaren eller att vapnet lyfts, lika lätt och skjutningen kan utföras säkert snett neråt mot marken.

Vaktjakt

Vaktjakt betyder att jägaren väntar att viltet kommer antingen till dess naturliga eller till en arrangerad matplats. Jakten kan också ske genom att man väntar vid djurets naturliga vandringsstråk. Den här jaktformen kräver att jägaren känner till viltets vanor och att terrängen i jaktområdet är bekant. Jägare bör veta, från vilket håll viltet förmodas komma till området och utgående från det och vindens riktning sätta sig att vakta inom skotthåll. Viltkameran är ett ypperligt hjälpmedel för att ta reda på djurens vandringsstråk och -tider.

De små hjortdjur som ingår i Finlands viltdjursbestånd är vitsvanshjort, dovhjort och rådjur.

Målet med planeringen av beskattningen av små hjortdjur är

• stammarnas hållbarhet och livskraft
• antalet skador och trafikolyckor på en skälig nivå
• lämplig kvantitet och kvalitet på jaktbytet.

Vitsvanshjort och dovhjort kan jagas med jaktlicens. För jakt på rådjur behövs inte licens, men man måste meddela om bytet inom sju dygn efter fällningen. I fråga om bytesmängder och ekonomiskt mätt är vitsvanshjorten den viktigaste av de små hjortdjuren.

I planeringen bör stammens struktur beaktas

Livsmiljöerna för små hjortdjur är mera begränsade än för t.ex. älg. Därigenom kan också planeringen av vården av stammen och uppsättningen av målen göras för mindre områden, t.o.m. för enskilda jaktsällskap. Bäst resultat nås ändå om man inom samma jaktvårdsförening eller tillsammans med grannföreningarna kommer överens om gemensamma principer för vården av stammen.

Vid beskattningsplaneringen ska man också beakta könsfördelningen och åldersstrukturen på bytet. Hurudan könsfördelning och åldersstruktur som ska eftersträvas beror på stammens situation och vilka mål man sätter upp för dess utveckling.

I Finland har man speciellt vid beskattningen av vitsvanshjort i stor utsträckning använt så kallad köttproduktionsmodell, där målet har varit en hög produktion genom att spara hindar.

Om stammen har en naturenlig struktur och man vill bevara denna, ska man vid vuxenbeskattningen följa nativitetsproportionerna – i allmänhet föds endast något flera bockar än hindar.

Man kan påverka utvecklingen av beståndets storlek och åldersstruktur genom beskattningsplanering förutom genom beskattningens kvantitativa dimensionering även genom att reglera andelen. Hos livskraftiga bestånd är kalvproduktionen bland små hjortdjur i allmänhet relativt hög. Andelen kalvar av det totala bytet bör därför under normala förhållanden vara minst hälften.

Rådjurets förökningsbiologi avviker från övriga hjortdjurs. Det grundar sig till stor del på det speciella hjordsystemet, i vilket bland annat ingår tjurarnas starka revirbeteende. För rådjurets del är speciellt den vårliga bockjakten och dess inriktning på de bockar i området som står i lägre rang av avgörande betydelse för en livskraftig rådjursstam på området.

En förutsättning för en lyckad beskattningsplanering är att man beaktar de naturliga mortalitetsfaktorerna. Till exempel ett kraftigare bestånd av lodjur har på många håll ökat dödligheten bland de små hjortdjuren.

Vitsvansbockarnas horn växer i snabb takt fram till 4½ års ålder. Tillväxten beror bl.a. på tillgången på föda och på individens genetiska egenskaper. Hornens storlek kan användas som en av bedömningsgrunderna vid selektiv beskattning. Förutom hornen ska även kroppen granskas. Välutvecklade 3½-åringar har redan ganska stora horn, men kroppen har ännu inte utvecklats till sin fulla storlek.

Bockar som ska sparas

Målet är att i mån av möjlighet spara välutvecklade 1½-åringar samt alla 2½-3½-åriga bockar.

• Bockar med båda hornen förgrenade (vanligtvis 4–8 taggar), men hornets basomkrets fortfarande mindre än 12 cm, den inre bredden under 50 cm eller hornhalvans längd under 54 cm.
• Bockar vars horns inre bredd är minst 50 cm men vars kropp ännu inte har vuxit färdigt. Kroppen ser inte jämnt tjock ut, utan midjan är smalare än framdelen och bakänden något upphöjd. Halsen börjar ännu inte från nedre delen av bringan. Sådana bockar är ofta ännu inte fullvuxna.
• Skjutning av bockar som fällt sina horn undviks.

Bockar som ska fällas

Målet är att fälla vuxna bockar och mindre bockar som är över ett år gamla.

• Bockar som till sin kroppsbyggnad ser fullvuxna ut. Kroppen är jämnt tjock och halsen kraftig. Hornen går vanligtvis tydligt utanför öronen (inre bredd över 50 cm), hornbasens omkrets är minst 12 cm eller hornhalvans längd minst 54 cm.
• Bockar vars horn har 1–3 taggar. Dessa bockar är vanligen 1½ år gamla, med graciös kropp och en slaktvikt på cirka 40 kg.
• Under brunsten framhävs halsens tjocklek, vilket är viktigt att beakta vid granskning av kroppens proportioner.

Vårinventering vid rätt tidpunkt och systematiskt utförd är ett bra sätt att uppskatta hjortstammarnas storlek, speciellt på områden med tätare stam. Inventeringen ger en indexliknande uppskattning av riktningen för stammens utveckling. Med Oma riista -nättjänstens verktyg kan jaktföreningen rapportera resultaten från vårinventeringen och jämföra med tidigare år. Vårinventeringen och Oma riistas verktyg förbättrar förutsättningarna för förvaltningen av stammarna av små hjortdjur i synnerhet på lokal nivå.

Se anvisningarna för vårinventering och användningen av Oma riista -verktyget i bilagan nedan: Anvisningar för vårinventering av klövdjur (pdf)