Tjäder
Tetrao urogallus
Kännetecken
Vår största skogshönsfågel. Tuppen mörkt färgad, grått, svart och brunt. Hönan rödbrun-, grå- och vitbrokig. Kännspakt för hönan: rödbrunt bröst. Lyfter bullrande. I flykten är vingarna enfärgat bruna ovanpå, stjärten rundad (jmfr orren).
Det kan vara förvånansvärt svårt att se skillnad på tjäderhöna och orrhöna. På nära håll ser man dock klara skillnader mellan arterna. Tjäderhönan är klart större och kraftigare än orrhönan. Men i vissa situationer är det svårt att bedöma skillnaden i storlek. I synnerhet tjäderhönans hals är tjockare och huvudet kraftigare än orrhönans, och tjäderhönan har dessutom ofta ett stiligt ”hakskägg”. Av färgkännetecknen är de viktigaste på bröstet, stjärten och vingovansidorna.
Tjäderhönans stjärt är längre och har rundare spets än orrhönans. När tjäderhönan flyger upp framträder dess utbredda, rundade stjärt och särskilt kanterna som rostbruna och skiljer sig tydligt från färgen på ryggsidan i övrigt. Dessutom har den breda, tvärgående svarta ränder. Orrens stjärt är mörkare gråbrun, men också den har ofta en rödaktig nyans. Stjärtens färg avviker emellertid inte mycket från ovansidans färg i övrigt. De svarta tvärgående strimmorna är tunna och svagt framträdande. Stjärtens topp är ganska jämn, till och med svagt inskuren. Ett bra kännetecken är de vita längsgående strimmorna på orrens vingovansida, som syns när den flyger. De saknas hos tjäderhönan. Orrhönan har också ljusare vingundersida än tjäderhönan.
Det viktigaste och synligaste kännetecknet på en tjäderhöna som sitter i ett träd eller på marken är den enfärgade och starkt rostorange nyansen på halsen och bröstet. Tjäderhönan ger ett ljusare och brokigare intryck än orrhönan. Särskilt bukens och sidornas grundfärg är nästan vit, med kraftiga svarta och rostfärgade mönster. Färgskillnaden jämfört med bröstet är tydlig. Hos orren är hela undersidans grundfärg jämnt brun med mörka mönster som är mindre och framträder svagare.
Också tjäderhönans ovansida är brokigare än orrens. Tjäderhönan har på skuldrorna tydligt framträdande vita fläckar som bildar ”hängslen”, vilka framträder svagare eller saknas helt hos orren. Allmänt taget är orrhönan alltså mycket mera enfärgad än tjäderhönan.
Tjäder
Spår
Tjädern har för artgruppen typiska spår, med tämligen lång mellantå. Innertån är längre än yttertån. Tårna spretar kraftigt. Den bakre tån är fäst i vristen och avtrycket av den syns i spårstämpeln på hårt underlag. Den bakre tån är inåtvänd. Tjädertuppens spår är lätta att skilja från andra hönsfåglars på grund av den stora storleken. Tjäderns spårstämpel är cirka 15 cm lång. Tårna är breda och kraftiga, och steglängden är cirka 50 cm.
Tjäderhönan är över hälften mindre än tuppen, och spåret är cirka 10 cm långt. Hönan rör sig i mer tätbevuxen terräng än tuppen. Tjäderhönans spår kan ibland vara svåra att skilja från orrens. Vid bedömning av art lönar det sig att också observera livsmiljö, födorester och spillning. Tjäderspår påträffas oftast på momarker med äldre trädbestånd och tät, fläckvis växande undervegetation.
Spillning
Tjäderns spillning är cirka 5 cm lång, drygt 1 cm tjock och svagt böjd. Korvarna är grova och lösa, med tydligt synliga rester av tallbarr. De är gulgröna till färgen, men blir med tiden bruna och slutligen gråa. En annan typ av spillning är den gröna, rinnande smörja som avsöndras från blindtarmen. Tjäderhönans spillning är något mindre än tjädertuppens, och fågelns kön kan ofta identifieras utifrån storleken på spillningen.
Förvaltningsplan
Målet med förvaltningsplanen för Finlands skogshönsfåglar (mmm.fi) är att förbättra och öka tillgången på lämpliga livsmiljöer för dessa arter. En central metod för att nå målen är naturvård i ekonomiskogar.
Planen presenterar praktiska åtgärder som gör det möjligt att hålla fågelstammarna livskraftiga och hållbart jaktbara. I detta arbete har den privata skogsägaren en nyckelroll.
Målen är särskilt att öka lämpligheten hos uppväxtskogar för skogshönsfåglar, säkerställa tillräcklig förekomst av blåbärsris, öka mängden nyckelbiotoper samt trygga tillräckliga livsmiljöer för ripa i barrskogszonen.