Dalripa
Lagopus lagopus
Kännetecken
Dräkten varierar med årstiderna. Dalriptuppen har i alla dräkter ett rött hudveck ovanför ögat och den saknar fjällriptuppens svarta tygelstrimma. På vintern är båda könen helvita förutom den svarta stjärten. Tuppens övergångsdräkt på våren har brunrött huvud, bröst och hals, vingarna är vita. I sommardräkten är båda könen fläckigt gulbruna, men vingar och buk är vita. Hönan är gulskiftande och kan lätt förväxlas med fjällriphönan. Näbben är hos dalripan kraftigare än hos fjällripan. När tuppen lyfter ger den ofta ifrån sig ett ”skratt”.
Dalripan och fjällripan är nära besläktade. De skiljer sig klart från övriga hönsfåglar, men är svåra att skilja från varandra. Å andra sidan kan det här orsaka problem endast i norra Lappland vid gränsen till kalfjället, där båda arterna kan förekomma sida vid sida.
På vintern är arterna snövita, endast stjärten är hos båda arterna svart. Fjällriptuppen har – till skillnad från dalripan och fjällriphönan – en svart tygelstrimma mellan näbben och ögat. Den syns även i övriga dräkter, om än svagare. Fjällriphönan och dalripan är således identiska till färgsättningen. Det är endast fjällripans något mindre storlek och smalare form på näbben som skiljer arterna från varandra. På försommaren är dalriptuppen spräcklig i rödbrunt och vitt. När hösten närmar sig byter tuppen till en fläckigt gulaktig dräkt som påminner om hönans. Vingarna och buken är vita i alla dräkter. Fjällripan är gråare i tonen än dalripan, och den saknar de rödbruna nyanserna. I synnerhet tuppens dominerande färg är grafitgrå. Hönan är gulaktigare och påminner därför mer om dalriphönan. I flykten är de helvita vingarna det mest framträdande kännetecknet för båda arterna.
Det lättaste sättet att skilja arterna åt är med hjälp av lätet: dalripans läten är ljudliga, nasala kacklande läten, medan fjällripans är dämpade knarrande och snarkande läten.
Dalripa
Spår
Dalripans fötter är fjäderklädda ända ut på tårna. Tårna är korta, men klorna är långa, och spårstämpeln är 4–5 cm lång. Fjädrarna på tårna avtecknas i spårstämpeln, vilket gör att avtrycken av tårna är tjocka och otydliga i konturerna. Dalriporna rör sig vintertid i flockar, som ibland kan bestå av tiotals individer. Efter en stor flock med dalripor påträffas stora fält med spår runt födoplatserna.
Spillning
Dalripans spillning påminner om orrens.
Jakt
Dalripbytet varierar kraftigt från år till år, i allmänhet flera tiotusentals individer. Bytet fås främst i norra Finland och i synnerhet på fjällområdet. Dalripan jagas i allmänhet med stående hundar. Snarfångsten av ripor är en betydande binäring i Utsjoki-, Enare- och Enontekisområdet.
Förvaltningsplan
Målet med förvaltningsplanen för Finlands skogshönsfåglar (mmm.fi) är att förbättra och öka tillgången på lämpliga livsmiljöer för dessa arter. En central metod för att nå målen är naturvård i ekonomiskogar.
Planen presenterar praktiska åtgärder som gör det möjligt att hålla fågelstammarna livskraftiga och hållbart jaktbara. I detta arbete har den privata skogsägaren en nyckelroll.
Målen är särskilt att öka lämpligheten hos uppväxtskogar för skogshönsfåglar, säkerställa tillräcklig förekomst av blåbärsris, öka mängden nyckelbiotoper samt trygga tillräckliga livsmiljöer för ripa i barrskogszonen.