Vildsvin  

Vildsvinsspillningen varierar mycket beroende på födan. Vanligen består den av mörka, cirka 3–4 cm tjocka klumpar som består av tillplattade spillningskulor. I spillningen syns ofta växtdelar, bär, hårstrån eller benflisor.

Vildsvinets vanligaste gångart är gång. Vid gång trampar bakfötterna i allmänhet något bakom avtrycket av framfötterna, men spåren är delvis överlappande. Klövarna är vända aningen utåt. På bärande underlag avtecknas lättklövarna inte alltid i spåret, men i snöspår syns de i allmänhet. 

Gångstegets längd är under 80 cm. Vildsvin rör sig i flock. Medlemmarna i flocken påverkar varandras beteende, vilket gör att deras rörelser är något oroliga. När galtarna når könsmogen ålder lämnar de flocken. 

Vildsvinet växlar ofta gångart. Flocken sätter gärna av i en kort galopprusch, för att sedan åter börja äta i lugn och ro. Vid trav ser spårlöpan likadan ut som vid gång. Steget blir längre och skrevningen minskar. Fram- och bakfötterna stiger inte helt i samma spår, vilket gör att det ofta syns två par lättklövar i ett avtryck. Vid trav avtecknas lättklövarna också på bärande underlag. Vildsvinets oroliga natur gör att man oftare än hos andra djur av samma storlek ser galopp- och språngspår. Det kortbenta vildsvinet gör en djup fåra i djup lössnö. 

Vildsvin bökar ofta efter ryggradslösa djur, rötter och svampar under markytan, vilket gör att spåren efter bökandet är lätta att känna igen. De badar gärna i lera och kan även gräva lergropar. Det kan finnas mycket omfattande spår efter vildsvinsbök på ett ställe och djuren kan plöja upp ett stort område under en natt.

Vildsvinsspillningen varierar mycket beroende på födan. Vanligen består den av mörka, cirka 3–4 cm tjocka klumpar som består av tillplattade spillningskulor. I spillningen syns ofta växtdelar, bär, hårstrån eller benflisor.

Det är betydligt svårare att identifiera kön och ålder hos vildsvin än hos till exempel hjortdjur. Vid bestämning av kön och ålder granskas djurets storlek och kroppsform, könsorgan, spenar och hörntänder. Slutsatser kan också dras utifrån flockens struktur.

Kultingarna rör sig tillsammans med flocken. De är flockens minsta individer och har ännu inga synliga hörntänder. Kroppen är något spolformad och huvudet är litet. Kultingens päls får det fullvuxna vildsvinets färg vid 3–4 månaders ålder.

Unga galtar rör sig i små grupper eller ensamma. Galten känns bäst igen på könsorganet under buken, det vill säga penseln. Bakifrån är även testiklarna synliga. Hos en ung galt kan hörntanden redan vara synlig, men den är fortfarande kort. Rygglinjen är fortfarande ganska rak och manken är inte särskilt distinkt. Huvudet är betydligt större än hos kultingen.

Hos en fullvuxen galt är hörntanden tydligt synlig. Huvudet har vuxit ytterligare och manken är kraftigt accentuerad. Hos stora galtar sluttar rygglinjen ofta nedåt mot bakdelen.

Hos suggan syns ingen pensel under buken. I sommarpälsen syns spenarna tydligt hos diande suggor. De unga suggorna rör sig tillsammans med flocken. De är större än kultingarna, men mindre än flockens ledarsugga. Unga suggor har en relativt rak eller något böjd rygglinje och kan ha ljus behåring runt munnen, vilket gör att det framifrån kan se ut som hörntänder. Hörntänderna är inte synliga.

Fullvuxna suggor är vanligtvis flockledare. Ledarsuggan utmärker sig tydligt genom sin storlek. Hos stora suggor kan hörntanden vara något synlig och rygglinjen är kraftigt böjd.

Vaktjakt är den vanligaste jaktformen vid vildsvinsjakt i Finland, men också jakt med ställande eller stötande hund och smygjakt används.

Eftersom vildsvinet är ett skymningsaktivt djur bedrivs jakten främst i skymning eller mörker. Vaktjakt sker vanligen i utkanten av en åker med spannmåls-, rotfrukt-, kummin- eller gräsmarksodling. Vaktjakt kan också bedrivas vid utfodring eller längs kända rutter. Vid vaktjakt förbättras förutsättningarna för selektiv fångst och bra viltskott.

Vid jakt med hund ska hundens arbetssätt beaktas, så att den inte skadas. Ett vildsvin kan försvara sig aggressivt mot hunden, som måste klara av att hålla avstånd och undvika attacker. Vid behov kan skärskyddsväst användas på hunden.

Vildsvin får jagas året runt utan jaktlicens. Endast vildsvinshona som åtföljs av årsunge är fridlyst från och med den 1 mars till och med den 31 juli. För vildsvinsbyte ska det göras en fångstanmälan till Finlands viltcentral inom sju dygn efter det att bytet fällts.

Ur synvinkeln för stamhanteringen kan båda könen och alla åldersklasser jagas, men det rekommenderas att flockens ledarsugga inte skjuts. Att skjuta ledarsuggan kan leda till oförutsägbart beteende hos flocken, osynkroniserad brunst och till och med ökad reproduktion, då matriarken inte hindrar galtarna från att bestiga gyltorna (honor som ännu inte fått avkomma).

Vildsvin får jagas med räfflat gevär, jaktbåge eller kula som tillverkats för hagelgevär. Vid gevärs- och bågjakt krävs ett avlagt skjutprov. Vildsvin får också fångas med fällor eller inhägnader under vissa förutsättningar.

Det är tillåtet att vid fångst använda artificiellt ljus eller mörkersikte utan dispens. Orange klädsel eller jaktledare är inte obligatoriska vid jakt på vildsvin, men i synnerhet vid sällskapsjakt rekommenderas det starkt.

Vid utfodring av vildsvin är det bäst att använda lockutfodring, det vill säga små mängder åt gången för att uppnå en lockbeteseffekt. En doseringsautomat är ett behändigt sätt att reglera fodermängden.

Samarbete över föreningsgränserna är avgörande för stamhanteringen. Närliggande föreningar bör sinsemellan komma överens om gemensamma mål och spelregler, informationsförmedling och gemensamma jakter. Det är skäl att kontrollera att jaktarrendeavtalen också omfattar vildsvin.

Afrikansk svinpest (ASF, African swine fever) är en smittsam virussjukdom som orsakar blödarfeber hos svindjur. Den kan endast överföras mellan olika svinarter, vilket innebär att den inte är farlig för människor eller andra djur. På grund av sjukdomen görs ansträngningar för att hålla vidsvinsstammen i Finland så liten som möjligt.

Eftersom svinpest är ett hot mot svinköttsproduktionen används alla tillgängliga metoder för att förhindra att sjukdomen sprids. Sjukdomen förekommer inte i Finland, men den förekommer i stor utsträckning i Europa och i Finlands grannländer, bland annat i Ryssland och de baltiska staterna.

Viruset överlever och sprids lätt via sekret och vävnader, varför resenärer måste följa de begränsningar och rekommendationer som myndigheterna fastställt. Till exempel rekommenderas inte jaktresor till kända ASF-områden.

Mer omfattande information om afrikansk svinpest finns på Livsmedelverkets webbplats (ruokavirasto.fi).