Hoppa till innehåll Gå till webbplatskartan

Ringduva

Columba palumbus

Kännetecken

Ringduvan är den största av våra duvfåglar. När den flyger ser den ut att ha stort bröst och lång stjärt. Flykten är rak och vingslagen kraftiga. De bästa färgkännetecknen är den vita tvärbården på vingarnas ovansida som syns i flykten och den vita, skarpt avgränsade, vita teckningen på halsen. Den juvenila fågeln saknar den vita teckningen på halsen.

På bröstet en djupt vinröd nyans, och vingpennorna är svarta, med smala vita kanter. Stjärten har en bred svart bård längst ut. I övrigt är ringduvans dominerande färg tämligen jämnt grå. Endast övergumpen och bakre ryggen avskiljer sig hos den sittande fågeln som något ljusare områden.

Kuttrandet hörs långt, utgörs av ett dovt mångstavigt hoande.

sepelkyyhky

Ringduva

Utbredning

Ringduvan är överlägset vår talrikaste duvart och väldigt vanligt förekommande i så gott som hela landet. Den saknas endast i de nordligaste delarna av Lappland. Ringduvan häckar i skogar och skogsdungar, men äter i allmänhet på öppna platser som t.ex. åkrar. På senare tid har arten likt tamduvan anpassat sig till att häcka även i städernas parker, där några individer också övervintrar varje år.

Utanför häckningstid rör sig ringduvorna i allmänhet i flockar. De största flyttflockarna kan bestå av hundratals och till och med tusentals individer. Ringduvans höstflytt når sin kulmen mellan slutet av september och början av oktober. Då kan man, särskilt när nordanvinden blåser, se bollformade flockar högt på himlen på sin färd söderut.

Föda

Korn, ärter, frön, knoppar, blad, bär samt animalisk föda.

Fortplantning

Lägger i april–maj 2 vita ägg i ett glest bo, som gjorts av ris.

Liknande arter

Skogsduvan (fridlyst art) är klart mindre än ringduvan och har kortare stjärt. Skillnaderna i storlek och form är lätta att se när skogsduvor flyger i en flock med ringduvor, vilket de ofta gör. Det är svårare att identifiera en skogsduva som flyger i en flock med endast skogsduvor, eftersom den saknar den för ringduvan typiska vita vingbården.

Skogsduvans synliga kännetecken på ovansidan är däremot på vingovansidan ett ljust blågrått fält som avtecknar sig mot de mörka kanterna och den ljusa färgen på bakre ryggen, som sträcker sig som en kil mot ryggen. Vingpennorna är enfärgat mörka, utan de för ringduvan typiska vita kanterna. Vid vingfästet finns små och korta, svarta ränder. Vingundersidorna är mörkt gråa. Också den vita halsteckningen saknas. Skogsduvan har endast en svagt urskiljbar, grön fläck.

Skogsduvans utbredningsområde sträcker sig från sydöstra Finland längs kusten upp till Bottenviken. Stammen är talrikast i landets sydvästra del. Stammen saknas i Lappland och är sällsynt i mellersta Finlands inland. Skogsduvan trivs på odlingsområden och i kringliggande skogar samt i parker, det vill säga i likadana habitat som ringduvan.

Jakt

En vanlig bytesart i synnerhet på åkerdominerade områden i södra och mellersta Finland. Bytesmängden uppgår årligen till flera hundratusen individer. Jagas ofta med hjälp av bulvaner.

Se även