Rådjur 

Rådjurets klövar är små och sirliga. Spårstämpeln är ungefär 5 cm lång. Bockens klövar är något större, men inte heller de är mycket över 6 cm långa. Klövarna är mer rundade i kanterna än dovhjortens. Vid gång spretar rådjuret ofta en aning med klövarna på framfötterna. I snö stiger det noggrant i sina egna spår och gångstegets längd är klart under en meter. På bärande underlag finns det inte behov av att stiga i sina egna spår och benen skrevar tydligt, frambenen mer än bakbenen. Vid trav är steglängden en till en och en halv meter, och skrevningen är mindre. Vid trav stiger rådjuret oftast i sina egna spår.

På grund av den ringa storleken har rådjuret fler fiender än de större hjortdjuren. Det har också ett beteende som är klart skyggt och aningen nervöst. När fara hotar tar rådjuret till flykten med långa språng, varvid steglängden kan öka till hela tre meter. Vid språng och snabb trav syns avtrycken av framfötternas lättklövar i spåret, och klövarna bildar en tydlig v-form.

Vintertid lever rådjur vanligtvis i små flockar. I början av vintern kan det vara svårt att skilja ett rådjursspår från spåret efter en ung vitsvanshjort. Dovhjortens klövar däremot är tydligt längre och proportionellt smalare än rådjurets. De minsta dovhjortspåren är emellertid inte mycket större än rådjurets, vilket gör att det kan vara svårt att skilja arterna från varandra. I oklara fall är det skäl att granska klövarnas proportionella bredd.

Rådjurets spillningskulor vintertid är mörka, nästan svarta. De är 10–15 mm långa och fasta till sin konsistens. Sommarspillningen är mjukare och ljusare, till följd av den gräsbaserade födan.

Rådjur jagas i allmänhet med små drivande hundar och med stötande hundar, eller genom vakt vid matplatser. På det finska fastlandet nedläggs årligen tusentals individer. På Åland är stammen tätare och bytesmängderna proportionellt sett större. Bytesmängderna minskar efter stränga vintrar, då stammen försvagas. Efter milda vintrar blir stammen i allmänhet rikligare, vilket medför att även bytesmängderna ökar.

För jakt på rådjur krävs numera inte jakttillstånd som beviljas av Finlands viltcentral, utan jakt är möjlig för en person som har ett giltigt jaktkort och tillstånd att jaga rådjur på ett visst område. Ett fällt byte måste dock anmälas till Finlands viltcentral inom sju dygn. Vid jakt med såväl gevär som båge krävs dessutom ett skjutprov.

Rådjuret är känsligt för förhållandena i omgivningen och för predation. Om rovdjuren är få och vintrarna är milda kan rådjursstammens reproduktion vara mycket stor. Däremot kan en hård vinter och räv- och lodjurspredation få en lokal rådjursstam att kollapsa.
I ett alltför tätt rådjursbestånd ökar konkurrensen om födan. Detta kan leda till att djurens hälsotillstånd försämras och att slaktvikterna och kidproduktionen minskar. Också ett för glest bestånd kan leda till att rådjurets fortplantningsbeteende inte fungerar normalt och kidproduktionen minskar.
Fortplantningsbeteendet hos rådjur fungerar bäst vid en relativt jämn könsfördelning. Bockarnas fortplantningsframgång beror på deras förmåga att upprätthålla ett revir av god kvalitet. Bockarna hävdar vanligen revir vid cirka tre års ålder, och är i bästa reproduktionsåldern vid 4–8 års ålder.
Rådjur föder rikligt med kid och en liten del av getterna kan få upp till fyra kid under gynnsamma förhållanden. Oftast föds två eller tre kid. Som mest produktiv är geten i 3–7 års ålder. Även om det föds många kid är dödligheten ofta hög, bland annat på grund av rävens predation.