Hoppa till innehåll Gå till webbplatskartan

Knipa

Bucephala clangula

Kännetecken

Knipan är den av våra sjöfåglar som är lättast att känna igen. Den har stort, triangelformat, mörkbrunt huvud, kort näbb som är tjock vid roten och en kort, bred hals. Kroppen är stadig och när knipan flyger hörs ett visslande ljud från vingarna.

När knipan flyger syns på vingovansidan en stor, vit fläck. Hos den adulta hanen är den stor och enhetlig på området för armpennorna och täckfjädrarna. Honan har mindre vit färg och fläcken genomskärs av två tydliga mörka strimmor. Den juvenila fågeln har minst vit färg, och fläcken genomskärs av endast en strimma. Den avgränsas endast på vingens bakre del av de stora täckfjädrarna och armpennorna. Endast skrakarna har liknande vingmönster, dock med annorlunda form. Förutom de vita armpennorna är knipans vinge undertill enhetligt svart.

Den simmande knipans dominerande färg är grå. Det stora huvudet är mörkbrunt, och färggränsen till den grå kroppen är skarp. På senhösten börjar hanarna i eklipsdräkt återfå sin praktdräkt, varvid den arttypiska vita kindfläcken åter börjar framträda.

Telkkänaaras vedessä.

Knipa

Utbredning

Knipan är en av våra vanligaste och talrikaste sjöfåglar, och dess häckningsområde täcker hela landet, med undantag av de trädlösa fjällområdena. I norra Finland är knipan den talrikaste andfågeln. Den häckar i holkar eller trädhåligheter, som kan finnas långt från närmaste vattendrag. Vid flyttperioden samlas kniporna i små flockar vid större sjöar och längs havskusten. Höstflytten sker väldigt sent, och på de sydligaste havsområdena övervintrar knipan även regelbundet.

Föda

Kräftdjur, insekter och blötdjur. Dyker ofta efter födan.

Fortplantning

Knipa boet i en trädhåla eller holk. Lägger 6–11 blågröna ägg i april–maj.

Jakt

Knipa är viltart. Det årliga bytet är tiotusentals individer.