Hoppa till innehåll Gå till webbplatskartan

Grågås

Anser anser

Kännetecken

Grågåsen är den gråa gås som är lättast att känna igen. Den är i genomsnitt lite större och kraftigare än sädgåsen. Den känns både när den flyger och på marken igen på sin dominerande färg, som är ljusare än hos övriga gäss. I flykten framträder gränsen mellan vingarnas silvergrå framkanter och de svartaktiga vingpennorna skarpt, både på ovan- och undersidan. I klart medljus ser vingarna nästan svartvita ut. Den blågrå övergumpen och bakre ryggen är ljusare än framryggen. Huvudet och den tjocka halsen är enfärgat ljust brungråa och framträder inte som mörkare än kroppen i övrigt.

Adulta fåglars tjocka näbb är klart orange utan svart färg. På hösten har juvenila fåglar svart näbbnagel. Benen är skära.

Ett ljudligt läte, klanglöst kackel: ”ga-ga, ga-ga”. Ibland hörs även klara skrik. Det bästa kännetecknet på att det är en grågås som närmar sig är ofta just det egenartade lätet.

Uiva merihanhi.

Utbredning

Grågåsen finns vid havsstränder och i skärgården. Den häckar på hela havsområdet från Vederlax till Torneå, men är en fåtalig gäst i inlandet.

Den inleder höstflytten tidigare än övriga gäss. Grågåsen försvinner från Bottenviken i augusti och från övriga Finland senast i september. Ofta är det inledningen av jakten som startar grågåsens huvudsakliga flytt. Innan det, redan från juli, samlas grågäss i stora flockar och på de gynnsammaste platserna kan hundratals, till och med tusentals, individer samlas. De största flockarna ses i allmänhet på havsstrandängar eller stubbåkrar i närheten av kusten. Flytten sker i allmänhet till havs, vilket gör att man sällan ser flyttande grågåsflockar.

Föda

Gräs, alger, frön, spannmål och bär.

Fortplantning

Lägger 4–7 vita ägg i april. Boet under en buske, i strandgräset eller på öppen plats på stranden.

Jakt

Bytesmängden är årligen tusentals individer. Bytesmängderna har ökat i takt med att arten under 2000-talet har blivit mycket rikligare.