Fälthare
Lepus europaeus
Kännetecken
Kroppens längd 50–70 cm. Vikten 3–7 kg. Fältharens päls har ungefär samma färg året om: på ryggsidan gulbrun och på buksidan ljus. Vinterpälsen är något ljusare. Huvud och öron är längre än hos skogsharen. Svansen är längre och alltid svart på ovansidan, till skillnad från hos skogsharen.
Spår
Harspår är de vanligaste snöspåren i vår natur. Vid spårinventeringar utgör de ställvis nästan hälften av alla spår som påträffas i skogen. Det går så gott som alltid att identifiera spåren som harspår, men att skilja mellan spår av skogshare och fälthare kan vara svårt. Uppgiften blir omöjlig om det rör sig om spår efter en korsning av fälthare och skogshare.
Den vanligaste spårställningen är den med två stora spår jämsides och bakom dem två mindre efter varandra. Denna spårställning är så vanlig att många tror att hararna inte gör andra typer av spår. Hararnas spårställning är den samma i såväl galopp som språng. Under födosök i lugn takt rör sig hararna oftast i galopp. Steglängden har stora variationer. Såväl skogsharens som fältharens språng är ungefär 40 cm långa när de rör sig i lugnt tempo. När farten ökar blir steget längre och avstånden mellan de enskilda spårstämplarna i spårställningen blir längre.
Avtrycket av skogsharens baktass är i allmänhet klart bredare än avtrycket av fältharens. På tunn, bärande skare är skogsharens spårstämpel rund i framkanten, medan fältharens är spetsig. I snö som är aningen lös är fältharens spårstämpel i allmänhet tydligt mer avlång än skogsharens.
I djup lössnö spretar skogsharen med tårna för att få större bäryta. Fältharens tår spretar i allmänhet inte lika mycket. I vissa situationer verkar emellertid också fältharen spreta ganska mycket med sina tår. Korsningar mellan skogshare och fälthare har inte undersökts mera ingående.
Jakt
Harjakt sker vanligen i närheten av bebyggelse och trafikleder. Fältharen flyr ofta längs vägar in bland bebyggelse. Därför är det ibland svårt att jaga arten med drivande hund. Fälthararna jagas ofta som småskalig sällskapsjakt genom att en eller flera personer driver dem i rörelse. Ofta används även stötande hundar för att sätta fart på fälthararna i riktning mot passkedjan. Fältharar jagas även genom spårning, med både stötande och stående hundar samt även i någon mån genom att vakta vid utfodringsplatserna. De årliga bytesmängderna är tiotusentals individer.