Hoppa till innehåll Gå till webbplatskartan

Dovhjort 

Dama dama

Kännetecken 

Dovhjorten är storleksmässigt mellan rådjuret och vitsvanshjorten. Dovhjortens vikt är under 100 kg. Honorna är hälften så stora och uppnår endast sällan en vikt över 50 kg.  

Färgen varierar från nästan vit till i det närmaste svarta individer. Olikfärgade individer kan förekomma i samma flock. Det vanliga är att pälsen är rödaktigt brun med ljusa fläckar på sommaren. På vintern är den vanligaste färgen mörkare brun.

Dovhjorten har ljus svansspegel. Svansen är kortare än hos vitsvanshjorten, och svansspegeln är rundare till formen och bildar med den omgivande behåringen formen av ett M hos de flesta individer. En fullvuxen hjort har stora horn som är skovelformade upptill. Dovhjorten kallas även dovvilt. 

Fullvuxen hjort.

Utbredning 

I Södra Tavastland, Satakunda, Nyland och Egentliga Finland finns små skilda stammar. Hos oss först uppfödda i inhägnader, och därifrån har de djur som numera påträffas i naturen kommit. 

Levnadssätt och beteende

Dovhjorten är sällskaplig, och i brist på sällskap av den egna arten slår den sig gärna ihop med rådjur eller vitsvanshjortar. 

Föda 

Växter med örtstam, ris, brodd samt kvistar och skott från träd och buskar. Lever vintertid huvudsakligen på stödutfodring.

På sommaren betar dovhjorten på ängar. Den är mer beroende av gräsartade växter än våra andra hjortdjur. Vintertid måste dovhjortarna använda sig också av vedväxter, men för att klara sig verkar dovhjorten kräva tilläggsfodring. Det är osäkert om dovhjorten kunde klara sig länge i Finland utan tilläggsfodring vintertid. Skyddande och täta grandungar är också viktiga för dovhjorten under vintern.

Fortplantning 

Brunsttid i oktober-november. Föder en kalv i juni-juli. 

Spår 

Dovhjortens klövar är smala (3,5–5 cm) och långa (5–7 cm). Kanterna är rakare än hos rådjur och vitsvanshjort. Lättklövarna är rätt högt placerade och avtecknas i allmänhet inte i spårstämpeln på bärande underlag.

I djup snö gör lättklövarna spår också vid gång. Vid gång är klövarnas ställning ofta något utåtsvängda. Vid lugn gång är spåret något släpande, eftersom dovhjorten lyfter fötterna endast lite, och steglängden är i allmänhet under en meter. Hjortens (hanens) skrevning är rätt stor, men inte tillräckligt för att vara ett säkert kännetecken.

I snabb trav och galopp träffar klövarna marken med sådan kraft att också lättklövarna avtecknas i spåret. Dovhjortens spår kan identifieras med rätt stor säkerhet på tunt snötäcke, då klövarna avtecknas tydligt. I mjuk, djup snö bildas endast spårgropar, och då är det mycket svårt, om inte omöjligt, att identifiera arten. Ur synvinkeln för identifieringen av hjortdjursspår är det kanske tur att dovhjortens förekomstområde är så begränsat i vårt land.

Spillning

Dovhjortens spillningskulor är mörka, under 20 mm långa och cirka 10 mm tjocka. De påminner kanske mest om fårspillning. Spillningskulorna är inte ens vintertid alltid så fasta att de inte skulle fastna i varandra.

Spillning på snö.
Spillningshög efter dovhjort.
Jakt 

I Södra Tavastland, Nyland, Satakunta och Egentliga Finland förekommer små, enskilda stammar. Uppfödda på farmer, från vilka de naturlevande stammarna härstammar. Jagas årligen i små mängder.