Alfågel

Alfågeln är vår minsta dykand. Den är knubbig, med litet huvud och kort hals. Näbben är kort och hög.

Vingarna är smala och spetsiga. Vingslagen är snabba och låga, oftast under horisontalläget. Vingarna är ofta dessutom aningen bakåtvinklade. Detta ger den flygande alfågeln dess arttypiska rörelsemönster (jizz).

Alfågelflockar flyger ofta nära vattenytan, likt vadare, med kastningar från sida till sida, så att den mörka ovansidan och ljusa undersidan skymtar turvis. Alfågeln är vid sidan av sjöorren den enda anden vars vingar är enhetligt mörka på både ovan- och undersidan.

Alfågeln har en speciell ruggning, som gör att den adulta fågeln ändrar utseende fyra gånger om året. Den är arttypiskt brokig i alla dräkter. I slutet av september, när flytten startar, har alfågelhanen en huvudsakligen vit fjäderdräkt: huvud, hals och buk är nästan vita, endast på kinderna/halsens sidor finns en stor mörk fläck och på bröstet ett brett, mörkt bälte. Ovansidan är mörk, men på skuldrorna avtecknar sig stora, vita fläckar. Alfågelhanen har dessutom alltid långa stjärtspjut, vilket övriga sjöfågelarter inte har på hösten.

Honans utseende är mer anspråkslöst. Hjässan och den stora kindfläcken är mörka, men runt ögat och på halsen finns vita partier. Ovansidan är enfärgat mörk. Den juvenila fågeln påminner om honan, men färgerna är mattare och färggränserna otydligare. Den juvenila alfågeln kan påminna om en juvenil sjöorre med vit buk, men alfågelns kind har alltid suddiga färggränser, medan färggränsen mellan sjöorrens svarta hjässa och gråa kind är skarp. Hanarnas mörka näbb har en skär rand, honornas och ungfåglarnas näbb är gråaktig.