(Odocoileus virginianus)
Kännetecken: Betydligt mindre och gracilare än älgen. Mankhöjd 90–110 cm, kroppslängd 150–180 cm. Bocken kan väga upp till 130 kg, hinden 40–80 kg. Kännetecknande är en aningen längre svans, som är vit undertill. Om vitsvanshjorten störs, lyfter den svansen som varningssignal. Pälsen är rödbrun under sommaren, ljusgrå under hösten. Buken är ljus. Kalven är knubbig och kantig till växten. Bocken har inåtsvängda horn, ofta så kallade tulpanhorn.
Utbredning: Vitsvanshjortsstammen har ökat under senare år. Arten förekommer söder om linjen Uleåborg–Joensuu men är främst koncentrerad till de sydvästra delarna av landet. Lokalt kan stamtätheten uppgå till flera tiotals individer per tusen hektar i Egentliga Finland, Nyland, Tavastland och Satakunta. I landets övriga delar är vitsvanshjortsstammen klart glesare. Lever i frodiga skogar i närheten av odlingsmarker. Vintertid ofta i granskogar, där det finns mindre snö.
Fortplantning: Brunsttid november. Dräktighetstid cirka 190–220 dygn. Föder 1–2 (ibland 3) kalvar i slutet på maj, början på juni.
Föda: Beroende på årstid, örtartade växter, broddar, skott från träd och buskar samt ris. Viktiga näringskällor under vintern är bland annat blåbär och en.
Övrigt: Vitsvanshjorten är en främmande art som infördes till Finland under 1930-talet. Arten har utvecklats till en viktig viltart, i synnerhet i de sydvästra delarna av vårt land. Under senare år har bytesmängden uppgått till cirka 60 000 djur (2019). Vinterutfodring av vitsvanshjortar görs i viltvårdssyfte och för att utfodringsplatserna underlättar jakten. Jakt på vitsvanshjort görs normalt genom vaktjakt och med drivande hund.