Kricka

Krickan är vår minsta andfågel, och det är lätt att känna igen en kricka eller den närbesläktade årtan på grund av den ringa storleken. Förutom storleken är krickans bästa kännetecken den kraftigt tvåfärgade vingspegeln: vingbasens inre del skimrar i metallgrönt och avgränsas skarpt mot de svarta, yttre armpennorna. Hanen har på främre kanten av vingspegeln ett tydligt markerat, vitt och triangelformat parti, som hos honan är smalare. Den vita bården på bakre kanten av vingens inre del är bredare hos honan. Vingens framkant är hos hanen enfärgat musgrå, hos honan mörkt gråbrun (jfr med årtan).

Vingens undre sida är tredelad: vingens främre del har ett smalt mörkt parti, i mitten ett ljusare parti och vingpennorna är grå. Vingarna är smala och vassa och flykten är snabb med kastningar åt sidorna. En lågt flygande flock med krickor kan påminna om en flock vadarfåglar. En simmande kricka känns igen på den längsgående vita bården vid stjärtens bas. I övrigt är nyansen mörkt gråbrun, och det är svårt att se skillnad på könen.

Huvudet är tämligen enfärgat gråbrunt utan den för årtan typiska, kraftigare brokigheten. Näbben är förhållandevis lång, smal och med obruten näsrygg, till färgen mörk med blekt gulorangefärgade kanter. Benen är mörka.