Gräsand

Gräsanden är den vanligaste och mest kända av våra änder. Den är den största och kraftigast byggda halvdykaren. Vingarna är breda och långa när den flyger. Vingarnas undersida är vit och buksidan är, till skillnad från hos snatteranden, alltid samma färg som kroppen i övrigt. Gräsanden flyger tungt och rätlinjigt, och vingarnas rörelser avger ett arttypiskt, svagt visslande ljud. När den flyger och ofta även när den simmar avgränsas den lysande blå vingspegeln av vita bårder.

Fötterna är orangeröda, liksom hos skedanden. Fjäderdräkten är ljust gulbrun och kraftiga, svarta U-mönster. Stjärtens kantfjädrar är ljusa. Skulderfjädrarna är tydligt accentuerade, breda och med jämn grå färg.

Näbben är stor och bred, dock inte alls lika stor som hos skedanden. Hanens näbb är enfärgat grönaktigt gul och honans orange- och svartbrokig. Mönstret på honans näbb varierar, men gränsen mellan svart och orange är aldrig skarp och rak som hos snatteranden. Ibland saknas den orange färgen helt.

Från och med september är honans dräkt vackert kanelfärgad. De juvenila fåglarna liknar honorna. En hane i eklipsdräkt är mörkare än honan, och dräkten är kraftigare rödbrun. Hanarna börjar återfå sin praktdräkt redan i augusti, och under höstens gång kan de se väldigt olika ut sinsemellan för att i slutet av hösten redan ha full praktdräkt.