Hoppa till innehåll Gå till webbplatskartan

Grårut

Larus argentatus

Kännetecken

Gråruten är mindre än havstruten, men något större än silltruten. Den vuxna fågelns rygg och vingovansida gråa. Fötterna köttfärgade eller gulskiftande. Vingspetsarna svarta som hos den fridlysta silltruten, men gråtruten är större, näbben kraftigare, undernäbben rödfläckig vid toppen och vingslagen är långsammare hos gråtruten. Ögat är gult, huvudet tyngre och kantigare samt halsen längre än hos fiskmåsar. I flykten är vingens undersida ljusare jämfört med vuxna havs- och silltrutar.

Ungfåglarna är grumligt askgråbruna, på stjärten kan urskiljas ett mörkt, brett kantbälte som omarkerat gränsar till stjärtroten. Gråtruten får den adulta dräkten först vid fyra års ålder. Hos unga havstrutar är bältet tydligare avgränsat; hos unga silltrutar är stjärtens spets brett mörk och skillnaden tydligast till övriga delen av stjärten. Den unga gråtrutens inre handpennor är ljusare än de yttre liksom hos havstruten; hos den unga silltruten är alla handpennor enhetligt brunsvarta.

Harmaalokki oksassa.

Utbredning

Gråtruten är en allmän häckningsart i hela landet. Gråtrutens utbredning är koncentrerad till kusterna och större sjöar. Gråtruten är en flyttfågel, men väldigt härdig: om isen inte lägger sig påträffas den på vårt havsområde året om.

Gråtruten häckar i samhällen i havet, vid insjöar samt skoglösa kärr. Ställvis skadlig då den äter sjöfåglarnas ägg och ungar.

Fredningstid

Fridlyst i Norra Österbottens, Kajanalands och Lapplands landskap 1.5–31.7, i Norra Savolax och Norra Karelens landskap 1.4–31.7 och i övriga delar av landet 10.3–31.7. Om det inte finns någon annan tillfredsställande lösning och beslutet inte inverkar menligt på bevarandet av artens gynnsamma skyddsnivå kan Finlands viltcentral bevilja dispens för fångst eller dödande av fredade fåglar. Gråtrutskolonier är fridlysta hela året.

Liknande arter

Adulta gråtrutar och fiskmåsar har gråa ryggar. De båda arterna liknar varandra i fråga om färgkännetecknen, men skiljer sig tydligt från varandra i fråga om storlek och form. Gråtruten hör vid sidan av havstruten och silltruten till de största måsfåglarna. Dess klargula näbb är tjock, och på nedre näbbens spets finns en röd fläck, som hos de två ovan nämnda arterna. Fiskmåsens grönaktigt gula näbb är däremot tunn och saknar röd fläck.

Fiskmåsen ger allmänt sett ett avsevärt ”snällare” intryck än gråtruten. Näbben är alltså tunn och smal, huvudet runt, och ögat är likt en mörk ”knapp” (gråtrutens iris är gul). Benen är liksom näbben grönaktigt gula. Färgen på gråtrutens ben varierar från skär (vanligaste färgen) till gul.

Gråtruten har tämligen breda vingar när den flyger, och rör sig lugnt och rakt. Vingslagen är långsamma och låga. Fiskmåsens vingar är långa och smala. På grund av sin klart mindre storlek är vingslagen snabba och tämligen djupa, något knyckiga. Även flygbanan är ofta knyckig. När fåglarna flyger i hård vind är skillnaderna i flygsätt svårare att se. På fiskmåsens vingspetsar framträder större och tydligare vita fläckar än hos gråtruten.

Båda arterna är allmänna häckningsarter i hela landet. Fiskmåsen är den talrikare arten och förekommer även vid små vattendrag. Båda arterna är flyttfåglar, men väldigt härdiga: om isen inte lägger sig påträffas de på vårt havsområde året om.

Se även