Ejder

Ejdern är vid sidan av gravanden vår största andfågel. Ejdern flyger kraftfullt, rätlinjigt och med långsammare vingslag än övriga änder. Ejdrarna flyger ofta nära vattenytan i regelbundna köformationer. Detta i kombination med den stora storleken kan föra tankarna till en gåsflock. Ejderns vingar är kortare och bredare och halsen kortare och tjockare än gåsens. Dessutom saknar ejdern gässens vita gump.

Ett typiskt drag hos ejdern är den kilformade profilen. Näbben är stadig, kilformad och med rak näbbrygg, som formar en nästan rak linje till pannan och hjässan. På våren och försommaren är den iögonenfallande svartvita hanen lätt att känna igen. Från och med juni börjar hanarna rugga till eklipsdräkt, och på sensommaren kan man se hanar i alla möjliga brokigheter. Eklipsdräkten är suddigt svartbrun. Den stora, vita vingfläcken skiljer den adulta hanen från honan och den juvenila fågeln. En simmande ejder ger ett mörkt intryck, och den kilformade huvudformen syns på långt håll.

Honan är brunfärgad året om, över hela kroppen mörkt vattrad, likt halvdykarna. Mönstret är tvärgående och mindre. Dräktens färgnyans varierar på grund av dess benägenhet att blekna. I synnerhet i slutet av sommaren och början av hösten har dräkten blekts till en grå nyans och den svarta vattringen framträder tydligare. I slutet av hösten och början av vintern, när dräkten är ny, är färgnyansen vackert rödbrun.

Huvudet är i allmänhet ljusare än resten av kroppen. Till skillnad från övriga dykänder har ejderhonan en tydlig vingspegel på vingens bakre del. Den är liksom hos stjärtanden mörkbrun (ibland skiftande i lila) med vita kanter. På vingundersidans inre del syns en stor, vit fläck. Juvenila hanar skiljer sig från honorna genom den avsevärt mörkare färgen. Senare på hösten börjar de få en vit fläck på buken och näbben börjar blekna.