Identifiering av stora rovdjur och registrering av observationer

• Brunbjörnen är Europas största rovdjur, och har som fullvuxen inga naturliga fiender. Björnar kan bli 20–30 år, men i naturen är livslängden ofta kortare. Sin slutliga storlek når björnen först vid tio års ålder.
• Björnens öron är runda och tydligt avtecknade. Färgen är ofta brunaktig, och varierar från nästan svart till gulbrun. Unga individer har ibland en ljus halskrage eller ljusa fläckar runt halsen.
• Trots att den täta pälsen ger björnen ett knubbigt utseende och kan göra att den ser klumpig ut, är den mycket smidig och stark. Björnen är en god simmare och kan till och med dyka. Den är också en utmärkt klättrare.
• Björnhannar är mycket rörliga och kan vandra långa sträckor på bara några dagar. Honornas (särskilt med ungar) hemområde är avsevärt mindre. I samma område kan det finnas flera hon- och hanbjörnar.
• Björnar rör sig främst i skymningen, gryningen och i mörker, och använder gärna gamla stråk (skogsbilvägar, stigar och kanter av skogsdungar).
• Där en björn håller till, t.ex. i närheten av ett kadaver, finns ofta liggmärken, upprivna myrstackar, omkullvälta stenar samt bit- och klösmärken på träd.
• Björnens vintersömn sträcker sig i allmänhet från oktober till april. Idet är vanligtvis i en myrstack eller jordbank, men det kan också vara under en tät gran eller en rotvälta.

• Vargen är ett socialt hunddjur, som lever sitt liv i familjeflocken. Den växer till nästan full storlek redan under sitt första levnadsår. Den kan bli upp till 20 år gammal, men i naturen är dess livslängd ofta kortare, ca 5–10 år.
• Vargens färgsättning varierar mycket bl.a. efter årstiderna, och man kan inte skilja på varg och någon viss hundras utifrån färgen. I allmänhet varierar färgen mellan olika nyanser av grått och brunt. När vargen fäller päls på våren kan pälsen i ansiktet påminna om en mask, vilket beror på att den fäller pälsen på huvudet först.
• Vargens huvud och nos är långa, och öronen upprättstående. Det kan ibland vara svårt att skilja vargen från en hund. Vargens yviga svans hänger emellertid ofta rakt, och böjer sig inte uppåt som hos en hund, och ögonen är sneda.
• Par som markerar sina revir samt familjeflockar bestående av par och deras avkomma lever på sina egna avgränsade, hundratals kvadratmeter stora, områden. I vargstammen finns även ensamlevande vargar, vilka till största delen är strövargar, som söker ett lämpligt fortplantningsområde och en partner.
• Vargar kan vandra långa sträckor längs vägar eller andra stråk. I djup snö går de i varandras spår. Flocken sprider ofta ut sig när den korsar en väg eller en istäckt sjö, varvid det kan vara möjligt att räkna antalet individer.
• Vargen rör sig i allmänhet i raka linjer, och spåret liknar ett pärlband (jfr. hundens mera irrande rörelser).

• Lodjuret är ett kattrovdjur av medelstorlek. Stora variationer i pälsens färg och mönster förekommer beroende på geografiskt område. Lodjur blir upp till 14–17 år gamla i det vilda.
• Lodjurets bakben är längre än frambenen, starka och muskulösa. Rörelse i snö underlättas av de i proportion till kroppen stora tassarna med tät, skyddande behåring på undersidan. Svansen är kort, ungefär en sjättedel av kroppslängden, och svart längst ut på spetsen. De stora öronen har 4–7 cm långa tofsar.
• Lodjur på de nordligare breddgraderna har i allmänhet ljusare och mindre fläckig päls än de som lever längre söderut. Helt enfärgade lodjur är sällsynta, oftast är åtminstone inre delen av benen fläckiga. I samma kull kan det finnas mer och mindre fläckiga individer. Sommarpälsen är rödaktigare, kortare, glesare och strävare än vinterpälsen.
• Lodjurshonorna och hanarna lever i sina egna hemområden och är tillsammans endast under den korta parningstiden. Honan sköter ungarna ensam och bildar tillsammans med de under ett år gamla ungarna en s.k. familjegrupp.
• Lodjur är nattaktiva och vilar dagtid på en skyddad plats, t.ex. i en dunge eller högt gräs, i allmänhet på den hösta punkten i terrängen. De byter ofta plats från dag till dag.
• Lodjur rör sig oftast i gång. I trav släpar de ofta med tassarna, vilket syns i spåren. I mjuk snö trampar lon med fram- och baktassen i samma spår. Också då är spåret lätt att skilja från vargspår, eftersom steglängden är märkbart kortare.
• Den täta pälsen ökar spårstämpelns längd på snöigt underlag, då spåret mäts enligt de yttre kanterna. I mjuk snö spretar lon med tårna för att öka bärytan.

• Järven är det minsta av våra stora rovdjur. Pälsen är i allmänhet mörkbrun eller brunsvart, på sommaren ofta blekt av solen. Längs sidorna vanligen ett ljusare band från framkroppen och ända ut på svansspetsen. På huvudet kan ljusare partier gen intrycket av en mask, och även på halsen och bringan förekommer ljusa fläckar. Täckhåren är glänsande, långa och grova, underullen tät.
• Järven har kompakt och kraftig kroppsbyggnad. Benen är korta och huvudet platt. Normal livslängd 5 – 8 år, men en järv som uppnått fullvuxen ålder kan bli hela 12–14 år.
• Järven rör sig i allmänhet i långsam, rullande galopp. Med sina långa och vassa klor tar den sig emellertid snabbt upp i ett träd. Den har inte heller någonting emot att simma.
• Järven rör sig främst nattetid och i skymningen och gryningen, men den kan påträffas också dagtid. Den har ett stort revir (hemområde), som den markerar med sekret. På så vis undviker järvarna att stöta på varandra, eftersom de inte tål närvaron av artfränder av samma kön i sitt eget område. Honornas hemområde är 50–350 km², hanarnas är avsevärt större (rör sig på flera honors hemområde).
• Det är viktigt att meddela också enstaka observationer av järv, eftersom järvhonan och ungen inte i nämnvärd utsträckning rör sig tillsammans.
• Järvens spårlöpa är lätt att identifiera. I mjuk snö rör den sig i språng, och då bildas parspår. På bärande snö rör den sig i galopp (ofta snedställd spårlöpa).
• Järvens breda tassar underlättar rörelse i mjuk snö, och den har stor spårstämpel i förhållande till kroppens storlek.

• Kull = minst en under ett år gammal unge och en hona.
  • En över ett år gammal unge och en hona är inte en kull. 
• I synnerhet på hösten är det stor möjlighet att förväxla en fjolårsunge med en under ett år gammal.

Mätresultatet av en spårobservation är av största vikt.

• Man ska sträva efter att mäta både ungens och den fullvuxna björnens (honans) spårstämpel!
• Mätningen av ungarnas spårstämplar visar att det är fråga om en kull, och mätningen av honans spårstämpel gör det möjligt att skilja mellan olika honor.
• En fullvuxen björnhonas spårstämpel är i snitt 11–13 cm och i allmänhet under 14 cm.
• Måtten på ungars spårstämplar anges nedan. Måtten är ungefärliga och genomsnittliga. På hösten är ungens spårstämpel i allmänhet under 9 cm.

Målet är att skilja mellan olika kullar!

Lodjursobservationer

• Vid vargobservationer är det viktigt att skilja mellan olika reproducerande (med kullar) revir.
• Huvudsakligen spår- (och syn-) observationer, och dessutom kan man på viltkamerabilder räkna minimiantalet individer i en flock.                     
• Med hjälp av observationer av individer som hör till samma flock kan man fastställa ett revirområde.
• I praktiken ska vargobservationerna effektiveras från hösten och fram till våren.
• Stamuppskattningen produceras utifrån observationer under tiden 1.8 – 29.2.
• Jämn tidsmässig fördelning av observationerna. 
• Man strävar efter att koncentrera vargobservationerna till snöperioden.
  • Av vinterstammen lever cirka 15 % utanför reviren (huvudsakligen unga vargar) och enbart för att identifiera dessa individer krävs avsevärda mängder observationer.

• Järv kan i dag påträffas ända ut på Finlands södra kust. Dessa observationer är ofta av enskilda individer, som rör sig långa sträckor snabbt. I mellersta Finland görs fler observationer, vilket vittnar om en viss tillväxt.
• Uppskattning av järvstammen görs huvudsakligen utifrån vilttriangelmaterial och områdesinventeringar. Trots det är det mycket viktigt att samla in och registrera observationer av järv.
• Järvens levnadssätt medför att observationer av järv ofta gäller enstaka individer. Trots det är observationer av kullar mycket önskvärda. I synnerhet viltkamerabilder har bidragit till att man har fått in kullobservationer.
• Järvspår identifieras såväl av spårlöpan som av själva spårstämpeln. Den är stor i förhållande till djurets storlek. På hårt underlag avtecknas ofta fem tår i spåret. Spårlöpan kan vara ett snedställt parspår i lös snö eller galopp, i vilken varje tassavtryck framträder tydligt.

• Vid viltkameraobservationer är det en utmaning att fastställa individernas ålder och storlek. 
  • En bra lösning är att bifoga mått på framtassarnas bredd (högre kvalitet på observationen)
  • Möjligheten att bifoga en bild på kullen i samband med observationen utreds
• VARG: viltkameraobservationer kan användas för bedömning av flockens storlek. Bilder där det tydligt syns vargvalpar är användbara vid identifiering av kullflockar.
• BJÖRN: i regel lågt användningsvärde, observationer under försommaren kan eventuellt användas som kullobservation (’ungar stora som spetshundar’).
• LODJUR: Viltkameraobservationer i vilka en hona och minst en under ett år gammal unge (registrerat som viltkameraobservation i Tassu) beaktas vid stamuppskattningen.
• JÄRV: Viltkameraobservationer kan användas för identifiering av en kull.

Utmaningen i fråga om viltkamerabilder är att materialet kan manipuleras.

Rovdjurskontaktpersonen ska försäkra sig om viltkameraobservationens ursprung, så att det inte är fråga om en bildmanipulation.