(Rangifer tarandus fennicus)
Kännetecken: Skogsrenen (vildrenen) är större än tamrenen och har längre nos. Tjuren (sarven), väger 70–150 kg, renkon (vajan) 40–100 kg. Kroppslängden 180–220 cm, mankhöjden 90–120 cm. Pälsens färg varierar från nästan ljus till mycket mörk. De enskilda håren är ihåliga, vilket gör arten ytterst köldtålig. Båda könen har rikligt förgrenade horn, som kan växa till avsevärd storlek. Sarven fäller sina horn mitt i vintern, vajan först på våren, ofta efter kalvningen. Skogsrenens horn skiljer sig från tamrenens horn så, att de framifrån sett är rakare, medan de hos tamrenen ofta böjer sig inåt. Skogsrenens spår är brett och nästan runt; klövhalvorna har formen av en månskära. När skogsrenar eller tamrenar springer hörs från deras klövar ett typiskt knäppande.
Utbredning: Arten återkom till Finlands fauna på 1950-talet. För närvarande finns den rikligaste stammen i Kajanaland. Man har omflyttat skogsrenar från Kuhmo till Salamanperäs naturpark i Suomenselkä-området. Skogsrenen lever på sommaren i lugna försumpade skogsmarker. På vintern flyttar de till moskogar med lavvegetation. Renarna övernattar ofta på sjöisarna.
Fortplantning: Brunsttid i september–oktober, då de starkare sarvarna försöker samla flera vajor till ett harem. Det är då vanligt med kamper mellan sarvarna. Vanligtvis endast en kalv föds i maj.
Föda: På vintern lavar på marken (t.ex. renlav) samt skägglav och granlav från träden, på våren och sommaren höväxter. På hösten är också svamparna en favoriträtt.
Övrigt: Vildrenen förekom i tiden i stora delar av landet och var då ett viktigt villebråd. Den försvann från vårt land vid sekelskiftet, på grund av överdimensionerad jakt, och var borta över femtio år.