Hoppa till innehåll Gå till webbplatskartan

Fjällripa

Lagopus mutus

Kännetecken

Påminner om dalripan.Vinterdräkten vit, men hos tuppen en svart tygelstrimma mellan ögat och näbben. Hos hönan är strimman svag eller saknas. Tuppens höstdräkt är på huvud, hals och framrygg mörkgrå med vita fläckar. Tuppens sommardräkt har som allmän ton grafitgrått. Hönan är ljusare och mera gulskiftande än tuppen. Fjällriptuppen har ett knarrande läte. Fjällripan är under alla årstider svår att upptäcka i terrängen, på grund av sin goda skyddsfärg.

Dalripan och fjällripan är nära besläktade. De skiljer sig klart från övriga hönsfåglar, men är svåra att skilja från varandra. Å andra sidan kan det här orsaka problem endast i norra Lappland vid gränsen till kalfjället, där båda arterna kan förekomma sida vid sida. På vintern är arterna snövita, endast stjärten är hos båda arterna svart. Fjällriptuppen har – till skillnad från dalripan och fjällriphönan – en svart tygelstrimma mellan näbben och ögat. Den syns även i övriga dräkter, om än svagare.

Fjällriphönan och dalripan är således identiska till färgsättningen. Det är endast fjällripans något mindre storlek och smalare form på näbben som skiljer arterna från varandra. På försommaren är dalriptuppen spräcklig i rödbrunt och vitt. När hösten närmar sig byter tuppen till en fläckigt gulaktig dräkt som påminner om hönans. Vingarna och buken är vita i alla dräkter. Fjällripan är gråare i tonen än dalripan, och den saknar de rödbruna nyanserna. I synnerhet tuppens dominerande färg är grafitgrå. Hönan är gulaktigare och påminner därför mer om dalriphönan. I flykten är de helvita vingarna det mest framträdande kännetecknet för båda arterna.

Det lättaste sättet att skilja arterna åt är med hjälp av lätet: dalripans läten är ljudliga, nasala kacklande läten, medan fjällripans är dämpade knarrande och snarkande läten.

Fjällriphönen på kalfjällsområdet.

Utbredning

Fjällripan häckar i Finland endast på kalfjällsområdena i nordligaste Lappland. Fågeln ses oftast under ljusa sommarnätter, då tuppen sitter synligt på en sten, klippa eller en annan högre plats och vaktar sitt revir.

Föda

På vintern kvistar och knoppar från fjällbjörk samt kråkbärsskott. På sommaren skott, blad, frön och bär från gräs- och risväxter.

Fortplantning

Spel i april–maj. Tuppen ger ifrån sig serier av långa, knarrande läten. Arten är monogam. Lägger i maj–juni 7–11 ägg, ljusa med svartbruna fläckar. Boeten anspråkslös, grund jordgrop i en brant, i skydd av en sten eller ris. Det är mycket svårt att upptäcka boet.

Spår 

Fjällripans fötter är fjäderklädda ända ut på tårna. Tårna är korta, men klorna är långa, och spårstämpeln är 4–5 cm lång. Fjädrarna på tårna avtecknas i spårstämpeln, vilket gör att avtrycken av tårna är tjocka och otydliga i konturerna.

Spillning 

Fjällripans spillning påminner om orrens.

Jakt

Fjällripa jagas i någon mån, vid sidan av dalripan.

Förvaltningsplan

Målet med förvaltningsplanen för Finlands skogshönsfåglar (mmm.fi) är att förbättra och öka tillgången på lämpliga livsmiljöer för dessa arter. En central metod för att nå målen är naturvård i ekonomiskogar.

Planen presenterar praktiska åtgärder som gör det möjligt att hålla fågelstammarna livskraftiga och hållbart jaktbara. I detta arbete har den privata skogsägaren en nyckelroll.

Målen är särskilt att öka lämpligheten hos uppväxtskogar för skogshönsfåglar, säkerställa tillräcklig förekomst av blåbärsris, öka mängden nyckelbiotoper samt trygga tillräckliga livsmiljöer för ripa i barrskogszonen.

Se även