Beskattning av små hjortdjur

De små hjortdjur som ingår i Finlands viltdjursbestånd är vitsvanshjort, dovhjort och rådjur.

Målet med planeringen av beskattningen av små hjortdjur är

  • stammarnas hållbarhet och livskraft
  • antalet skador och trafikolyckor på en skälig nivå
  • lämplig kvantitet och kvalitet på jaktbytet.

Vitsvanshjort och dovhjort kan jagas med jaktlicens. För jakt på rådjur behövs inte licens, men man måste meddela om bytet inom sju dygn efter fällningen. I fråga om bytesmängder och ekonomiskt mätt är vitsvanshjorten den viktigaste av de små hjortdjuren.

I planeringen bör stammens struktur beaktas

Livsmiljöerna för små hjortdjur är mera begränsade än för t.ex. älg. Därigenom kan också planeringen av vården av stammen och uppsättningen av målen göras för mindre områden, t.o.m. för enskilda jaktsällskap. Bäst resultat nås ändå om man inom samma jaktvårdsförening eller tillsammans med grannföreningarna kommer överens om gemensamma principer för vården av stammen.

Vid beskattningsplaneringen ska man också beakta könsfördelningen och åldersstrukturen på bytet. Hurudan könsfördelning och åldersstruktur som ska eftersträvas beror på stammens situation och vilka mål man sätter upp för dess utveckling.

I Finland har man speciellt vid beskattningen av vitsvanshjort i stor utsträckning använt så kallad köttproduktionsmodell, där målet har varit en hög produktion genom att spara hindar. Å andra sidan har den såkallade trofémodellen, där man försöker öka bockarnas andel och medelålder i beståndet, blivit populär på vissa områden.

Om stammen har en naturenlig struktur och man vill bevara denna, ska man vid vuxenbeskattningen följa nativitetsproportionerna – i allmänhet föds endast något flera bockar än hindar.

Man kan påverka utvecklingen av beståndets storlek och åldersstruktur genom beskattningsplanering förutom genom beskattningens kvantitativa dimensionering även genom att reglera andelen. Hos livskraftiga bestånd är kalvproduktionen bland små hjortdjur i allmänhet relativt hög. Andelen kalvar av det totala bytet bör därför under normala förhållanden vara minst hälften.

Rådjurets förökningsbiologi avviker från övriga hjortdjurs. Det grundar sig till stor del på det speciella hjordsystemet, i vilket bland annat ingår tjurarnas starka revirbeteende. För rådjurets del är speciellt den vårliga bockjakten och dess inriktning på de bockar i området som står i lägre rang av avgörande betydelse för en livskraftig rådjursstam på området.

En förutsättning för en lyckad beskattningsplanering är att man beaktar de naturliga mortalitetsfaktorerna. Till exempel ett kraftigare bestånd av lodjur har på många håll ökat dödligheten bland de små hjortdjuren.

Uppdaterad 10.9.2013