Tättingar

Lavskrika

(Perisoreus infaustus)

Kännetecken: Stor som en trast, allmän färg brungrå. Vackert rostrött vid stjärtroten och på kanterna. Också på vingarna syns när fågeln flyger roströda fläckar. Huvudet är mörkt och fjäderdräkten tät.

Utbredning: Lavskrikparet kommer ofta fram vid en brasa för att snappa till sig matrester. Annars är den svår att få syn på, eftersom den trivs i gamla granskogar och ödemarker. Läten; flera knarrande, nötskrikliknande bräkanden samt gnissel och visslingar. Påträffas i Lappland och fåtaligt längre söderut ända ner till Tavastland. En de gamla skogarnas art liksom tjädern och stammen har gått tillbaka i takt med att skogarna minskat.

Föda: Äter animalisk föda och växter och as.

Övrigt: Fridlyst.

Nötkråka

(Nucifraga caryocatactes)

Kännetecken: Två raser förekommer i Finland och de ser nästan likadana ut. Nötkråkan kan eventuellt förväxlas med nötskrikan eller kajan, för den är lika stor som de. Nötkråkans fjäderdräkt är mörkbrun och den har vita fläckar. Flygstilen liknar nötskrikans, men baken är vit undertill och den mörka stjärten har en ljus tvärbård (nötskrikans stjärt helt svart).

Utbredning: Förekommer på Åland och i landets södra delar.

Föda: Födan utgörs av nötter, ekollon, frön från barrträd samt insekter.

Övrigt: Fridlyst.

Nötskrika

(Garrulus glandarius)

Kännetecken: Stor som en kaja, men färggrann. Fjäderdräkten är brun och rödbrun samt på ryggen grå. Den nedåtböjda mustaschstrimman svart, på hjässan mörka strimmor, på vingen blåvitt mönster. I flykten syns vingarnas vita fläckar och den klarvita övre baken samt den svarta stjärten. Flyger ostadigt och flaxande. Lätet ett fult bräkande, även pratande läten.

Utbredning: Förekommer i skogsmarker samt nära bosättning ända upp till polcirkeln. Boet välgömt i ett träd.

Föda: Allätare, rövar i någon mån andra fåglars bon.

Övrigt: Fridlyst.

Skata

(Pica pica)

Kännetecken: Lätt att känna igen på den svartvita fjäderdräkten och den långa, metallglänsande stjärten. Flyger i raka linjer, de korta vingarna slår tätt. Lätet hest, skrattliknande.

Utbredning: Boet är en stor täckt rishög i ett träd. Skatan är allmän i hela landet, i kulturmiljöer nära bosättning. Stannfågel.

Föda: Födan utgörs av animalisk föda och växter, as och ibland fågelägg och -ungar.

Övrigt: Fridlyst i Norra Savolax, Norra Karelens, Norra Österbottens, Kajanalands och Lapplands landskap 10.4-31.7 och i övriga delar av landet 1.4-31.7.

Korp

(Corvus corax)

Kännetecken: Korpen är lätt att känna igen; stor och med blanksvart fjäderdräkt. Flykten är kraftig och målmedveten. Gör ofta cirklar, vingarna hålls vågrätt och vingspetsarna spretar. Stjärten är starkt kilformad. Bjuder om vårarna på mästerliga flyguppvisningar. När den lyfter hörs från vingarna sus eller smällar. Är i allmänhet skygg och försiktig; korpen anses vara den intelligentaste fågeln. Lätet ett metalliskt klong eller strävt krooh.

Utbredning: Häckningsområdet är stort och mellan paren ligger flera kilometer. Boet finns i ett träd, på en klippbrant eller klipphylla, ett triangelmätningstorn eller ett sjömärke. Ursprungligen en ödemarksart, men anpassat sig att numera utnyttja den miljö människan bearbetat och söker föda bl.a. på avfallsplatser. Rövar fågelbon och tar fågel- och däggdjursungar. Har spritt sig till hela landet, från skärgården till fjällområdet. Förekommer utom häckningstiden i flockar, såsom de övriga kråkfåglarna. Har blivit mycket vanlig.

Övrigt: Fridlyst i renskötselområdet 10.4-31.7. Finlands viltcentral kan bevilja dispens för fångst eller dödande av fredade fåglar i renskötselområdet. I övriga delar av landet är korpen fridlyst.

Kaja

(Corvus monedula)

Kännetecken: Betydligt mindre än kråkan, allmänna färgen mattsvart. Nacken grå, den svarta näbben rätt kort, ögonen är gråvita. På halsens sidor ljusa fält. I flykten skiljer den sig från kråkan genom spetsigare vingar, som spretar bara en aning. Vingslagen snabbare än kråkans och flykten ledigare. Lätet ett gällt kja-kja.

Utbredning: Kajan är allmän i kulturlandskapen i landets södra halva. Häckar i kolonier, som kan omfatta över 30 par. Boen finns i byggnader, trädhålor eller holkar.

Övrigt: Fridlyst. Fångst med tillstånd av NTM-centralen.

Råka

(Corvus frugilegus)

Kännetecken: Stor som en kråka. Den vuxna fågeln har vid näbben ett grått fjäderlöst fält, som kan urskiljas ganska långt när den betar på en åker. I övrigt är fågeln glänsande svart. Råkans stjärt är kilformad, men rundad (korpens kilformiga stjärt är spetsigare). Flykten är lättare än hos kråkan och korpen. Unga råkor har fjäderklädd näbbrot, så fågeln är helt svart.

Utbredning: Råkan häckar i samhällen nära stora åkerfält. De största samhällena ligger i Satakunda och Österbotten. Utbredningen är dock mycket lokal. Boet är sämre byggt än kråkans. Boet finns högt uppe i en tall eller ett löv­träd och flera par kan häcka i samma träd.

Övrigt: Fridlyst.

Kråka

(Corvus corone)

Kännetecken: Kråkan är i övrigt grå, men huvud, strupe, övre delen av bröstet, vingarna och stjärten är svarta. Kråkan är avsevärt större än kajan, och kajans vingar är spetsigare i flykten. Kråkans vingspetsar spretar ut när den flyger, kajans vingspetsar spretar mycket litet. I Finland förekommer sällsynt den helsvarta arten svartkråka. Kråkans stjärtspets är rak, medan den hos korpen är kilformad. Lätet är fult kraxande.

Utbredning: Kråkan påträffas allmänt i hela landet, om än i något mindre antal i Lappland. Kråkboet finns högt uppe i ett träd, ofta nära toppen. Kråkan plundrar ofta andra fåglars bon.

Övrigt: Fridlyst i Norra Österbottens, Kajanalands och Lapplands landskap 1.5-31.7, i Norra Savolax och Norra Karelens landskap 1.4-31.7 och i övriga delar av landet 10.3-31.7. Om det inte finns någon annnan tillfredsställande lösning och beslutet inte inverkar menligt på bevarandet av artens gynnsamma skyddsnivå kan Finlands viltcentral bevilja dispens för fångst eller dödande av fredade fåglar.

Stare

(Sturnus vulgaris)

Kännetecken: Lika stor som en trast, med vass näbb och kort stjärt. Vårdräkten har svarta metallglänsande fjädrar med vita prickar. Näbben på våren gul, men i vinterdräkten mörk. Vinterdräkten har inte metallglans och de vita fläckarna finns överallt. Ungfåglarna gråbruna med ljus strupe. I flykten skiljer den kortare stjärten staren från koltrasten.

Övrigt: Fridlyst.

Koltrast

(Turdus merula)

Kännetecken: Hanen kolsvart, näbben gul. Honan brunare och svagt fläckig, längsgående strimmor på strupen som ofta är ljusare. Ungfågeln ljusare rostskiftande, svagt fläckig på bröstet. Skiljer sig från staren genom längre stjärt samt kortare och trubbigare näbb. Flyger snabbt och litet knyckigt. Varningslätet metalliskt lågt zuk-zuk-zuk.

Övrigt: Fridlyst.

Björktrast

(Turdus pilaris)

Kännetecken: Kastanjebrun rygg, grå övre bak, till vilken den svarta långa stjärten gränsar samt grått huvud skiljer den från övriga trastar. Det rostgula bröstet har svarta längsgående fläckar, buken är ljus. På huvdet finns en vit ögonstrimma. När den flyger lyser armhålorna vita (den fridlysta dubbel­trasten har också vita armhålor, men är jämnare brun ovanpå). Lätet typiskt skvattrande zäk-zäk.

Övrigt: Fridlyst i Norra Österbottens, Kajanalands och Lapplands landskap 1.5-31.7, I Norra Savolax och Norra Karelens landskap 1.4- 31.7 och i övriga delar av landet 10.3-31.7. Om det inte finns någon annan tillfredsställande lösning och beslutet inte inverkar menligt på bevarandet av artens gynnsamma skyddsnivå kan Finlands viltcentral bevilja dispens för fångst eller dödande av fredade fåglar.

Uppdaterad 28.6.2013