Klövdjur

Rådjur

(Capreolus capreolus)

Kännetecken: Det minsta och gracilaste av hjortdjuren i vårt land. Mankhöjd 65–75 cm, längd 90–130 cm, vikt 15–35 kg. Mycket kort svans. Bocken fäller sina taggiga horn i oktober–december. Färgen på sommaren rödbrun, på vintern gulgrå. Den vita svansspegeln sträcker sig till lårens baksidor. Kalven fläckig som ung.

Utbredning: Stammen på finska fastlandet ca 20 000 djur (2005) och på Åland ca 10 000 djur. De tätaste stammarna finns i de södra och sydvästra delarna av landet. Lever i skogar med buskvegetation nära öppna marker och speciellt på vintern i å- och bäckdalar. Kan ofta ses sökande föda också på öppna åkerfält och ängar.

Fortplantning: Brunsttid i juli–augusti. Hinden har som enda hjortdjur fördröjd fosterutveckling. Embryot fästs vid livmoderväggen i december, varvid den egentliga fosterutvecklingen inleds. 1–3 kalvar föds i maj–juni. Hos bockarna revir typiska på sommaren.

Föda: På sommaren höväxter, övriga tider ris, kvistar från träd och buskar samt skott, bär och svampar. Besöker allmänt sädesåkrar.

Övrigt: På det finska fastlandet nedläggs årligen 2 000 – 4 000 rådjur. På Åland nedläggs ca 5 000 rådjur årligen.

 

 

Dovhjort

(Dama dama)

Kännetecken: Samma storleksklass som vitsvanshjorten. Färgen på sommaren rödbrun med ljusa fläckar. På vintern mörkare brun. Ljus svansspegel. Bocken har stora horn som är skovelformade upptill.

Utbredning: I Södra Tavastland, Satakunda, Nyland och Egentliga Finland finns små skilda stammar. Hos oss först uppfödda i inhägnader, och därifrån har de djur som numera påträffas i naturen kommit.

Fortplantning: Brunsttid i oktober–november, 1–2 kalvar föds i juni–juli.

Föda: Höväxter, kvistar från träd och buskar, ris och brodd. Nödvändigt med stödutfodring på vintern.

Övrigt: På grund av liten stam uppgår bytet till endast 80 – 200 djur årligen.

 

Skogsren

(Rangifer tarandus fennicus)

Kännetecken: Skogsrenen (vildrenen) är större än tamrenen och har längre nos. Tjuren (sarven), väger 70–150 kg, renkon (vajan) 40–100 kg. Kroppslängden 180–220 cm, mankhöjden 90–120 cm. Pälsens färg varierar från nästan ljus till mycket mörk. De enskilda håren är ihåliga, vilket gör arten ytterst köldtålig. Båda könen har rikligt förgrenade horn, som kan växa till avsevärd storlek. Sarven fäller sina horn mitt i vintern, vajan först på våren, ofta efter kalvningen. Skogsrenens horn skiljer sig från tamrenens horn så, att de framifrån sett är rakare, medan de hos tamrenen ofta böjer sig inåt. Skogsrenens spår är brett och nästan runt; klövhalvorna har formen av en månskära. När skogsrenar eller tamrenar springer hörs från deras klövar ett typiskt knäppande.

Utbredning: Arten återkom till Finlands fauna på 1950-talet. För närvarande finns den rikligaste stammen (ca 700) i Kajanaland. En del vildrenar påträffas också i norra Karelen. Man har omflyttat skogsrenar från Kuhmo till Salamanperäs naturpark i Suomenselkä-området, där stammen numera uppgår till ett hundratal individer. Skogsrenen lever på sommaren i lugna försumpade skogsmarker. På vintern flyttar de till moskogar med lavvegetation. Renarna övernattar ofta på sjöisarna.

Fortplantning: Brunsttid i september–oktober, då de starkare sarvarna försöker samla flera vajor till ett harem. Det är då vanligt med kamper mellan sarvarna. Vanligtvis endast en kalv föds i maj.

Föda: På vintern lavar på marken (t.ex. renlav) samt skägglav och granlav från träden, på våren och sommaren höväxter. På hösten är också svamparna en favoriträtt.

Övrigt: Vildrenen förekom i tiden i stora delar av landet och var då ett viktigt villebråd. Den försvann från vårt land vid sekelskiftet, på grund av överdimensionerad jakt, och var borta över femtio år.

 

Vitsvanshjort

(Odocoileus virginianus)

Kännetecken: Klart mindre och gracilare än älgen. Mankhöjden 90–110 cm, kroppens längd 150–180 cm. Bocken kan väga upp till 130 kg, hinden 40–80 kg. Karaktäristisk är den rätt långa svansen som är vit undertill och som djuret lyfter som varningssignal när det störs. Pälsen är på sommaren rödbrun, på hösten ljusgrå, buken ljus. Kalven är satt, kvadratisk. Bocken har inåtsvängda horn, ofta s.k. tulpanhorn.

Utbredning: Rätt allmän i Tavastland, Satakunda, Egentliga Finland och Nyland. I övriga delar av landet kan påträffas enstaka stammar. Lever nära odlingsmarker i bördiga skogar. På vintern ofta i granskogar med mindre snö.

Fortplantning: Brunsttid i november. Föder i maj 1–2 (ibland 3) kalvar.

Föda: Beroende på årstiden gräsväxter, brodd, skott från buskar och träd, ris. På vintern är blåbärsris och en viktiga.

Övrigt: Hjortdjur från Nordamerika som infördes i Finland på 1930-talet. Årligt byte idag ca 23 000 djur. Toppfångst 25 400 djur (2010). Vinterutfodring nödvändig, speciellt under snörika vintrar.

 

Älg

(Alces alces)

Kännetecken: Det största hjortdjuret: kroppens längd upp till 300 cm, mankhöjd 170–210 cm, tjuren kan väga upp till 600 kg. De fullvuxna djurens vikt varierar mycket, medelköttvikten är 180 kg, ett djur på ett och ett halvt år väger ca 150 kg och en kalv ca 80 kg. Pälsen mörkgrå hela året, benen ljusa. Hos älgkon går den ljusa färgen upp i en kil under svansen. Kalven till en början rödbrun, i september blir färgen grå. Båda könen har hakskägg. Vuxna älgar har nedhängande bred mule, kalven kort. Kalven har 4 kindtänder, de vuxna 6. Älgtjurens framparti är kraftigt utvecklat. Älgkons rygg verkar längre och med svank på mitten. Endast tjuren har horn, som kan vara breda skovel- (palmata) eller smala stånghorn (cervina). Mellanformer förekommer.

Utbredning: Utbredning: I hela landet: Tätheten varierar mycket närmast beroende av tillgången på betesmark samt på beskattningens inriktning. Måltätheten är i landets södra del 2-4 djur/1000 ha och i Lappland 0,5-3 djur/1000 ha. Årstidsvandringar typiska för älgen. Lever på sommaren i frodiga låglänta marker, kan för vintern samlas i flockar i torrare marker, t.ex. i tallplantskog.

Fortplantning: Brunsttid september–oktober. Dräktighetstiden ca 8 mån. Ungkon föder vanligtvis en kalv. Senare blir tvillingfödslar vanligare. Könsmogen vid 1 1/2 års ålder.

Föda: Varierar med årstiderna; kvistar från träd och buskar samt skott från bl.a. asp, rönn, sälg och björk, speciellt på vintern dessutom tall och en. Även ris och höväxter.

Övrigt: Vårt ekonomiskt sett viktigaste villebråd. Älgen åsamkar jord- och skogsbruk samt trafiken betydande skador, varför det är nödvändigt att reglera stammarna. Årligt byte ca 58 – 85 000 djur. Toppfångst 84 525 (2002).

Mufflon

(Ovis musimon)

Kännetecken: Mufflon anses vara tamfårets stamfar. dess vikt är 25–30 kg och mankhöjd 65–75 cm. Baggen har stora kraftigt böjda horn. Tackans horn är mycket små. Hemma från Medelhavsöarna. I Finland inplanterad i Ingå, på Hättö och på Säbbskär utanför Björneborg. Stammen uppgår till ett tjugotal individer. På grund av det låga antalet uppgår det årliga bytet till ett par djur.

 

Vildsvin

(Sus scrofa)

Kännetecken: Galtens vikt 50–200 kg, suggans 35 – 150 kg. Kroppen kraftig och rätt hög, sidorna platta. Stort huvud, benen rätt korta och smala. Galtarnas hörntänder växer genom hela livet och bildar uppåtböjda betar. Pälsen kraftig och mörk, rikligt med långa hår. Grisen till en början randig på längden.

Utbredning: Klövdjur från den europeiska kontinenten, som invandrat över gränsen i sydost. En kraftig ökning skedde speciellt på 1970-talet och numera uppgår stammen till 500–1 000 djur. Vildsvinet är ursprungligen en löv- och blandskogens art, men har visat sig mycket anpassningsbar.

Fortplantning: Brunsttid på förvintern. Dräktighetstiden 4 mån. Föder i allmänhet 6 – 10 grisar.

Föda: Till skillnad från de övriga klövdjuren är vildsvinet allätare, vilket också syns i matsmältningskanalens struktur (tänder, enkel mage). Utnyttjar dock mera vegetativ föda än animalisk föda, som utgörs av insekter, maskar, mindre däggdjur och kadaver. Odlingarna kan åsamkas skador av vildsvin som bökar efter rotfrukter och potatis.

Övrigt: Jakttiden på vildsvin ändrades 1.3.2016.  Numera får vildsvin utan kultingar jagas året om, men vildsvinshona, som åtföljs av årsunge, är fredad från 1 mars till 31 juli. Bytesmängden av vildsvin har varit stadd i tillväxt. Man får redan hundratalet grisar som byte per år.

Kronhjort

(Cervus elaphus)

Kännetecken: Det näststörsta hjortdjuret i Europa. Bocken väger 100–225 kg, hinden 80–120 kg. Mankhöjd 120–150 cm. Pälsens färg på sommaren rödbrun, på vintern mörkgrå. Endast bocken har horn, som kan bli mycket stora och med många grenar, dock aldrig skovelformade. Mellaneuropeisk art som i Finland förekommer endast lokalt, inplanterad.

 

Ren

Renen är ett halvtamt klövdjur, som härstammar från den vildren som lever fritt i naturen. Tamrenen förekommer inom vissa renskötselområden i norra Finland. Största delen av året lever de fria i naturen. På våren märks kalvarna i örat med ägarens märke. Även på hösten och våren samlas renhjordarna i inhägnader för frånskiljning och då utförs också slakten. Antalet renar uppgick år 1989–90 till ca 407 000 exemplar, av vilka 236 000 var ettåringar. Renen hör inte till viltarterna.

 

Uppdaterad 27.9.2013