Hönsfåglar

Ringduva

(Columba palumbus)

Kännetecken: Den största av våra duvarter. Grundfärgen blågrå. På vingens översida en vit tvärbård. På halsen vita sidfläckar, som saknas hos ungfåglarna. I stjärtändan ett brett svart bälte (finns även hos skogsduvan). Lyfter med smällande vingar. När den flyger verkar den ha längre hals och stjärt än skogsduvan. Kuttrandet hörs långt, utgörs av ett dovt mångstavigt hoande.

Utbredning: I närheten av odlingar. Rikligast i landets södra del, men har brett ut sig ända till Lappland.

Fortplantning: Lägger i april–maj 2 vita ägg i ett glest bo, som gjorts av ris.

Föda: Korn, ärter, frön, knoppar, blad, bär samt animalisk föda.

Övrigt: Förekommer gärna i skockar. Årlig bytesmängd 145 000 – 240 000 st.

 

Fasan

(Phasianus colchius)

Kännetecken: Fälthönsfågel, större än orren och med lång stjärt. Tuppen har granna färger: fjäderdräkten kopparbrun med mörka fläckar, buken mörk, huvudet grönglänsande, tofsar på bakhuvudet, runt ögonen röda hudveck, på halsen ofta en vit ring. Hönan jämnt gulbrun med mörka fläckar. Fasanens färg varierar och den kan påträffas i en mörk melanistisk form. Ungfåglarna har kortare stjärt än hönorna och är ljusare.

Utbredning: Hemma från Asien. Inplanterad i Finland på 1850-talet. Påträffas i landets södra och mellersta delar i trakter med odlingar och nära tätorter. Undviker stora, ensliga skogsområden. Farmning allmän.

Fortplantning: Spel i april. Tuppens spelrop ett hest ”göök-köö” ackompanjeras av slag med vingarna. Tuppen samlar i sitt spelrevir ett harem, dit ända upp till 6–7 hönor kan höra. Lägger i maj–juni 8–13 brunskiftande gråa eller grönskiftande bruna ägg. Boet på marken på en äng i gräset eller i ett buskage.

Föda: Korn, ogräsfrön, blad, blommor, ris och animalisk föda.

Övrigt: Årlig bytesmängd 15 000 – 75 000 exemplar.

 

Rapphöna

(Perdix perdix)

Kännetecken: Fälthönsfågel, något mindre än järpen. Ansikte och haka rödbruna, bröstet grått, översidan brungråbrokig, undersidan blågrå. På sidorna brunskiftande strimmor. Vingarna mörkbruna med vita pennstrimmor. Tuppen har en hästskoformad mörk fläck på buken, fläcken är svagare eller saknas hos hönan. I flykten syns den korta stjärten vars yttersta fjädrar är roströda. Ungfågeln är brun med gulvita längsgående strimmor.

Utbredning: I landets södra delar och vid västkusten. Rapphöns farmas och utplanteras.

Fortplantning: Lägger i maj 9–20 enfärgat brungula, bruna eller olivgröna ägg. Boet i skydd av vegetationen på åkerkanten eller en äng.

Föda: Brodd, gräsväxter, ogräsfrön, korn, blad, knoppar och animalisk föda.

Övrigt: Årliga bytesmängder 500 – 6 000 fåglar. Jakt sker med stöd av jaktlicenser som beviljas av Finlands viltcentral med undantag för landskapen Österbotten, Södra Österbotten, Mellersta Österbotten och Norra Österbotten.

 

Fjällripa

(Lagopus mutus)

Kännetecken: Påminner om dalripan.Vinterdräkten vit, men hos tuppen en svart tygelstrimma mellan ögat och näbben. Hos hönan är strimman svag eller saknas. Tuppens höstdräkt är på huvud, hals och framrygg mörkgrå med vita fläckar. Tuppens sommardräkt har som allmän ton grafitgrått. Hönan är ljusare och mera gulskiftande än tuppen. Fjällriptuppen har ett knarrande läte. Fjällripan är under alla årstider svår att upptäcka i terrängen, på grund av sin goda skyddsfärg.

Utbredning: Häckar i storfjällen i Enontekis samt i övriga kalfjällsområden i norra Lappland.

Fortplantning: Spel i april–maj. Tuppen ger ifrån sig serier av långa, knarrande läten. Arten är monogam. Lägger i maj–juni 7–11 ägg, ljusa med svartbruna fläckar. Boeten anspråkslös, grund jordgrop i en brant, i skydd av en sten eller ris. Det är mycket svårt att upptäcka boet.

Föda: På vintern kvistar och knoppar från fjällbjörk samt kråkbärsskott. På sommaren skott, blad, frön och bär från gräs- och risväxter.

Övrigt: Fjällripa jagas i någon mån, vid sidan av dalripan.

 

Dalripa

(Lagopus lagopus)

Kännetecken: Dräkten varierar med årstiderna. Dalriptuppen har i alla dräkter ett rött hudveck ovanför ögat och den saknar fjällriptuppens svarta tygelstrimma. På vintern är båda könen helvita förutom den svarta stjärten. Tuppens övergångsdräkt på våren har brunrött huvud, bröst och hals, vingarna är vita. I sommardräkten är båda könen fläckigt gulbruna, men vingar och buk är vita. Hönan är gulskiftande och kan lätt förväxlas med fjällriphönan. Näbben är hos dalripan kraftigare än hos fjällripan. När tuppen lyfter ger den ofta ifrån sig ett ”skratt”.

Utbredning: I fjällbjörks- och myrområdena i Lappland, samt i kärrmarker och i randskogarna runt dem, från mellersta Finland och norrut är ripan rätt allmän viltfågel. Annorstädes i huvudsak fåtalig i stora, öppna kärrmarker och närliggande skogsmarker.

Fortplantning: Ripspelet inleds på vårvintern. Tupparna ger ifrån sig serier av skrattliknande läten. Arten är monogam. Lägger i maj–juni 8–12 ljusa ägg med mörkbruna fläckar. Boet vid ett kärr eller i ett fjällbjörksbuskage.

Föda: På vintern skott, hängen och kvistar från sälg och björk. På sommaren blad från ris och gräsväxter samt skott och bär. Ungarna äter även insekter.

Övrigt: Årlig bytesmängd 5 000 – 105 000 individer. Snarfångsten av ripor är en betydande binäring i Utsjoki-, Enare- och Enontekisområdet.

 

Tjäder

(Tetrao urogallus)

Kännetecken: Vår största skogshönsfågel. Tuppen mörkt färgad, grått, svart och brunt. Hönan rödbrun-, grå- och vitbrokig. Kännspakt för hönan: rödbrunt bröst. Lyfter bullrande. I flykten är vingarna enfärgat bruna ovanpå, stjärten rundad (jmfr orren).

Utbredning: Hela landet, i områden med barrskog. Livsmiljön varierar med årstiderna och könen. Tupparna på vintern i tallbevuxna kärr- och momarker, på sommaren i grandominerade skogar och kärr. Hönorna i talldominerad momark, blandskog och sumpmark.

Fortplantning: Spel i april. Boet på marken, ofta i avverkningsöppningar. 6–9 ägg. Endast hönan sköter kullen.

Föda: På våren och sommaren gräsväxter, bär och asplöv. Insekter för ungarna. På vintern tallbarr.

Övrigt: Permanenta spelplatser, som är viktiga för arten och bör skyddas. Uppskattad viltfågel, årliga bytesmängder 20 000 – 75 000 exemplar.

 

Järpe

(Bonasa bonasia / Tetrastes bonasia)

Kännetecken: Liten skogshönsfågel, stor som en duva. Ryggsidan gråbrunbrokig. Tuppen har svart, hönan ljusbrokig haklapp. I flykten skapar vingarna ett typiskt mjukt surrande som man kan uppfatta i korta serier mellan glidningarna. Tuppen visslar högljutt på våren och hösten.

Utbredning: Hela landet, med untandtag för nordligaste Lappland. Trivs i tätvuxna, färska blandskogar, med speciellt al, björk och gran.

Fortplantning: Boet på marken, på skyddad plats. 7–11 ägg. Hönan sköter kullen.

Föda: På sommaren gräsväxter, bär, insekter, maskar m.m. På vintern hängen och knoppar från al och björk.

Övrigt: Typisk revirfågel, varför den kan jagas med hjälp av lockning (järppipa). Årlig bytesmängd 60 000 – 120 000 exemplar.

 

Orre

(Lyrurus tetrix)

Kännetecken: Tuppen blåsvart, hönan brunbrokig. Hos båda könen kan man när de flyger se en typisk ljus vingstrimma, som saknas hos tjädern. Orrtuppens stjärt kännetecknas av lyrformen, hönans stjärt svagt inskuren.

Utbredning: Hela landet, förutom nordligaste Lappland. Lever i blandskog med öppningar. På vintern i områden med björk, på sommaren i färsk skog och vid kärrens utkanter.

Fortplantning: För arten typiskt spel i mars–maj på öppna platser. 6–10 ägg. Boet på marken på öppen plats. Hönan sköter kullen.

Föda: På sommaren gräsväxter, bär, säd från stubbåkrar, ungarna till en början insekter. På vintern björkhängen och -knoppar.

Övrigt: Anpassar sig lättare till skogshushållningsåtgärder än tjädern. Årlig bytesmängd 100 000 – 240 000.

 

Gråhäger

(Ardea cinerea)

Kännetecken: Stor storkfågel med grå rygg. Huvud och hals vita. Bakom ögat en svart strimma som övergår i en svart tofs. Tofsen saknas hos unga fåglar och de har mörkare fjäderdräkt. Flyger långsamt och lugnt, med tunga vingslag. När fågeln kommer flygande emot en kan man se två vita fläckar vid vingleden. Vingpennorna är svarta ovanpå. Vingarna är välvda och breda, halsen böjd och fötterna når långt bakom stjärten. Lätet ett hest och fult bräkande. Står ofta orörlig i vattnet på synlig plats. En sällsynt, om även regelbundet påträffad art på sydkusten. Har påträffats häckande ända upp till Ule träsk. Boet är beläget i toppen av ett barrträd.

Övrigt: Fridlyst.

 

Rördrom

(Botaurus stellaris)

Kännetecken: Stor storkfågel som i flykten påminner om en uggla. Fjäderdräkten gulbrunbrokig, vingpennorna mörkstrimmiga. Gömmer sig väl och kan förstelna till en stör när den vill ta skydd. I flykten syns den långa näbben, den böjda halsen och de stora bågvälvda vingarna. Fötterna sticker i flykten ut bakom stjärten. Flyger med snabba vingslag, lättare än gråhägern. Flygstilen och siluetten skiljer den från andfåglar i skymningen; detta gäller också för de övriga storkfåglarna. Under häckningstiden hörs från rördrommen ett mistlurliknande läte. Häckar i södra Finland, vid sjöar och havsvikar med tät vegetation.

Övrigt: Fridlyst.

 

Skäggdopping

(Podiceps cristatus)

Kännetecken: Den största doppingen som häckar i Finland, mindre än gräsanden. Lätt att känna igen i sommardräkt med det tofsprydda huvudet och det rödbruna skägget med svarta kanter. Ryggen är mörkbrun och buken vit. Vinterdräkten (som den förekommer i redan på hösten) har kortare tofs på huvudet och skägget saknas, varvid det finns en vit fläck på kinden som går ner på halsen. En skäggdopping i vinterdräkt påminner om en svarthakedopping i vinterdräkt, men skäggdoppingens hals är längre och ljusare. Ryggen är mörkbrun och buken vit. I flykten syns den vita vingspegeln och den vita framkanten på vingen, fötterna når bakom stjärten. Flyger med snabba vingslag och den långa halsen en aning böjd. Simmar och dyker bra. Häckar i allmänhet vid vattenrika sjöar och havsvikar i södra Finland.

Övrigt: Fridlyst.

 

Smålom

(Gavia stellata)

Kännetecken: Mindre än storlommen, som den liknar. Näbben verkar uppåtböjd och en simmande smålom håller huvudet snett uppåt. Sommardräkten har jämnt gråbrun rygg, halsens sidor och huvudet gråa. På nära håll kan man se den brunröda strupen. Hakan är grå, medan den är mörk hos storlommen. Flygfiguren som storlommens och fötterna når bakom stjärten.Vinterdräkten påminner om storlommens, men fjäderdräkten är ljusare och på ryggen finns små ljusa prickar. Näbben är på vintern ljusgrå. Ungfåglarna ser ut som vuxna i vinterdräkt, men fläckarna på ryggen är tydligare och den allmänna färgen mera brun. Smålommen häckar fåtaligt vid små träsk och skogstjärnar i hela landet. En ödemarkernas art.

Övrigt: Fridlyst.

 

Storlom

(Gavia arctica)

Kännetecken: Ungefär lika stor som en gås. Sommardräktens haka och halsens framsida svarta, på halsens sidor svartvita strimmor,på ryggen vita fläckar. Näbben vid häckningstiden svart. Simmar djuptliggande och håller näbben mera vågrätt än smålommen. Kräver en lång ”startbana” när den skall lyfta från vattnet. I flykten kilformad, buken vit, fötterna når bakom den korta stjärten. Vinterdräktens rygg är mörkt grå, buken och halsen vita, näbben grå. Ungfåglarna som vinter­dräktens färger, men ljusare och på ryggen fjällmönster. Näbben ljusare än hos vuxna. Trivs i stora sjöar i hela landet, stammen i avtagande på grund av att de naturliga häckningsmiljöerna håller på att minska.

Övrigt: Fridlyst.

 

Tamduva

(Columba livia domestica)

Kännetecken: Lika stor som ringduvan. Grundfärgen varierar från svart till vitt och från blågrått till kanelrött. Bakryggen och övre bakdelen är vita, likaså vingarnas undersida, vilket skiljer arten från skogsduvan. Vingslagen snabba och vassa. Kuttrar dovt ”hoo-oo-oo”.

Utbredning: Förekommer mest i tätorter. De rikligaste stammarna finns i trakterna kring Helsingfors, Tammerfors och Åbo.

Fortplantning: Flera kullar i året, till och med på vintern. Boet i en byggnad, 2 vita ägg.

Föda: Frön, korn, animalisk föda och avfall.

Övrigt: Fridlyst i Norra Österbottens, Kajanalands och Lapplands landskap 1.5-31.7, i Norra Savolax och Norra Karelens landskap 1.4-31.7 och i övriga delar av landet 10.3-31.7. Om det inte finns någon annan tillfredsställande lösning och beslutet inte inverkar menligt på möjligheterna att upprätthålla artens gynnsamma skyddsnivå kan Finlands viltcentral bevilja dispens för fångst eller dödande av fredade fåglar.

 

Skogsduva

(Columba oenas)

Kännetecken: Mindre än ringduvan och med kortare stjärt. Jämnare grå än ringduvan. I flykten syns ovanpå vingen ett grått fält som avtecknarsigmotde mörka kanterna. Även bakryggen är ljusgrå. Ringduvans vita figurer saknas hos skogsduvan. Skogsduvans flykt är snabbare än ringduvans. Kuttrandet ett tvåstavigt, upprepat hoo-oh läte.

Utbredning: Häckar i södra delarna av landet, starkaste stammen i sydvästra Finland. Trivs nära åkrar.

Fortplantning: Två kullar. Den första i april, den andra i juni. Lägger 2 vita ägg i en trädhåla eller holk.

Föda: Som hos ringduvan. Kan effektivt hitta föda på en nysådd åker.

Övrigt: Fridlyst.

 

Vaktel

(Coturnix coturnix)

Kännetecken: Hönsfågel stor som en stare. Skiljer sig från ungrapphöns genom de mörka strimmorna på hjässan, den bruna stjärten och hos tuppen även halsen med mörkt-vitt mönster. Hönans och ungfågelns bröst spräckligt. Vakteln har en rätt rund kropp och korta ben, som inte syns när den flyger (som hos kornknarren). Flyger snabbt flaxande, emellanåt glidande. Arten gömmer sig väl. Hanens spelrop består av en trestavig vissling.

Utbredning: Flyttfågel, som anländer till Finland i juni–juli och ger sig av i oktober–november. Häckar fåtaligt vid sydkusten, enstaka observationer också från övriga landet. En annan underart den japanska vakteln är en inplanterad viltfågel, som farmas regelbundet. Ett problem utgör den japanska vaktelns flyttinstinkt; de utplanterade fåglarna har snabbt försvunnit från trakten.

Fortplantning: Lägger i juli 8–12 gulskiftande ägg med svarta prickar och bruna fläckar. Boet i gräset.

Föda: Frön, blad, brodd samt blötdjur.

Övrigt: Fridlyst.

 

Uppdaterad 15.4.2013