Andfåglar

Kanadagås

(Branta canadensis)

Kännetecken: Stor vitsvart gås. Den vita hakfläcken avtecknar sig tydligt mot det svarta huvudet och den svarta halsen, på långt håll. Bröstet ljust. Översidan mörkt brun, undersidan ljust gråbrun. Den vita baken avtecknar sig tydligt mot den svarta stjärten. Näbb och ben mörka. Vingpennorna svarta, vingarnas täckfjädrar ljusa i toppen. Ungfåglarnas allmänna mönster fjälliknande, inte tvärstrimmigt och färgerna mattare, halsrotens färggräns otydligare, hos vuxna är den skarp.

Utbredning: Nordamerikansk art. Inplanterades i Europa på 1600-talet och i Norden på 1930-talet. I Finland i havsområdet jaktbara stammar, förekommer även inne i landet, även i insjöområdet. I Sverige ytterst talrik.

Fortplantning: 4–7 gräddgula ägg. Boet på en holme eller på en tuva omgiven av vatten.

Föda: Vattenväxter, gräs, säd och ungfåglarna insekter.

 

Grågås

(Anser anser)

Kännetecken: Tungt byggd kropp, stort huvud, tjock hals och breda vingar skiljer grågåsen från övriga gäss. Näbben enfärgat orange. Främre vingkanten ljust blågrå, som lyser mot den bruna ryggen. Fötterna ljust köttröda ( hos spetsbergsgåsen samma färg). På stjärtens översida mera vitt än hos sädgåsen och stjärtstrimman smalare. Det allmänna intrycket avsevärt ljusare än hos sädgåsen. De unga fåglarnas hals smalare, inga svarta fläckar på buken, fötter och näbb gråskiftande hos unga fåglar.

Utbredning: Endast i havsområdet och vid kusten, speciellt i Bottenviken.

Fortplantning: Lägger 4–7 vita ägg i april. Boet under en buske, i strandgräset eller på öppen plats på stranden.

Föda: Gräs, alger, frön, spannmål och bär.

Övrigt: Den sammanlagda bytesmängden grå- och sädgäss uppgår till 7 000 – 21 000 fåglar.

 

Sädgås

(Anser fabalis)

Kännetecken: Smärtare och lättare byggd än grågåsen. Halsen lång och smal jämfört med andra gråfärgade gåsar. Vingarna långa och breda. Fågelns översida enhetligt mörk (skiljer sig från grågåsen), även huvud, hals och vingens undersida mörkare än övriga kroppen. Stjärtstrimman bredare än hos grågåsen. Näbben tvåfärgad, svart och orangegul. Benen oranga. Man måste akta sig för att förväxla den med spetsbergsgåsen, vars näbb och fötter alltid är ljusröda. De unga fåglarna verkar spensligare, näbben mattare gråtonad. De unga fåglarnas hals saknar de vuxnas räffling.

Utbredning: Häckande i norra Finland (1 000–1 500 par), under flyttningstiden stora flockar i hela landet.

Fortplantning: Lägger i maj 4–8 gråvita ägg. Boet i skogen eller vid en kärrtuva.

Föda: Gräs, vattenväxter och spannmål.

Övrigt: Jaktbar viltart. Under jakttiden flyttar rikligt med sädgäss, som häckar i Ryssland, över Finland.

 

Sothöna

(Fulica atra)

Kännetecken: Hör till strandhönsen. Rund, mattsvart sjöfågel. Vingarna rundade, fötterna gröna, simflikar mellan tårna. Vit näbb och pannsköld. Ungfåglarna brungrå. Halsens överdel ljus.

Utbredning: Södra och mellersta Finlands näringsrika fågelvatten.

Fortplantning: Lägger i april–maj 6–12 sandfärgade, mörkprickiga ägg. Boet i strandgräset, gjort av stjälkar från vattenväxter. Under häckningen jagar den bort andra sjöfåglar från närheten av boet.

Föda: Vattenväxter och smådjur.

Övrigt: Jaktbar viltart.

 

Ejder

(Somateria mollissima)

Kännetecken: Den största dykanden. Flyger tungt. Simmar djuptliggande, huvudet kilformat (Den fridlysta alförrädaren har rektangulärt huvud). Hanens (gudingens) praktdräkt har vit fjäderdräkt, men hjässan, vingpennor, buk och bak är svarta. I nacken grönaktiga fläckar. Honan (ådan) har svart och brunbrokig fjäderdräkt, något rödaktig. Den fridlysta praktejderhonan är rödaktigare, sattare och med kortare näbb. Dessutom sträcker sig praktejderns sidkil vid näbben ungefär halvvägs till mungipan och näsborrarna. Hos ejdern sträcker sig sidkilen ända ner under näsborrarna (unga praktejdrar och honor är svåra att skilja från ejdern). Ådans vingbårder syns svagt. Den fridlysta alförrädaren är hälften mindre än ejdern.

Utbredning: Förekommer rikligt i yttre skärgården, häckar inte i de innersta områdena av Bottenviken och Finska viken.

Fortplantning: Lägger 4–6 grågröna ägg i april. Boet nära stranden i skydd av vegetationen eller öppet.

Föda: Blåmusslor, snäckor och kräftdjur.

Övrigt: Årligt byte 2 000 – 11 000. Under tiden 1.6—15.6 är jakt på ejderhane förbjuden i andra områden än det som särskilt har markerats på kartan i jord- och skogsbruksministeriets förordning 1077/2015 (i bilagan). Se även Ejderhane promemoria 2015-2018 (på finska). Inom detta område är jakten tillåten, med undantag för skär och kobbar där det påträffas ejderhonor med ungar eller där det finns samhällen av sillgrisslor, tobisgrisslor eller tordmulor. Enligt jaktlagen 9 § om rätten att jaga inom skyddsområden gäller dessutom vad som stadgas eller bestäms särskilt.

Områden där jakt på ejderhane är tillåtet på Paikkatietoikkuna

Jakt på ejderhane Sydöstra Finland
Jakt på ejderhane Mellersta Österbotten
Jakt på ejderhane Lappland
Jakt på ejderhane Österbotten
Jakt på ejderhane Norra Österbotten
Jakt på ejderhane Satakunda
Jakt på ejderhane Finlands kust
Jakt på ejderhane Nyland
Jakt på ejderhane Egentliga Finland

Storskrake

(Mergus merganser)

Kännetecken: När storskraken flyger lyser de vita vingfläckarna långt, stjärten är lång och huvudet strävar framåt. Huvudet större och huvudtofsen inte lika upprättstående som hos viggen. Hanens praktdräkt har mörkgrönt huvud, främre delen av ryggen svart. Ryggen, övre delen av baken samt stjärten är grå. I övrigt är kroppen vit. Hos honorna är den vita vingfläcken mindre än hos hanen, det rödbruna huvudets färggräns skarp till den grå halsen (även hos hanen i höstdräkt skarp färggräns). Ungfåglarna liknar honan, brunare på ryggen. Den fridlysta gravanden kan förväxlas med storskraken, men gravanden flyger med gässliknande lugna vingslag.

Utbredning: Hela landet, föredrar havskusten och större sjöar, även flodstränder.

Fortplantning: Lägger i slutet av april 6–12 gulvita ägg. Boet i holk, håla, byggnader eller på marken.

Föda: Fisk, kräftdjur och insekter.

Övrigt: Stor- och småskrake avskjuts sammanlagt 4 400 – 11 100 exemplar om året.

 

Småskrake

(Mergus serrator)

Kännetecken: Mindre än storskraken, nacktofsen glesare. Huvudet relativt sett mindre, halsen smalare och kroppen smärtare än hos storskraken. Hanens praktdräkt har mörkgrönt huvud, rödbrunt bröstbälte med svarta fläckar, vingfläcken två svarta tvärstrimmor. Honan liknar storskrakshonan, men har inte skarp färggräns på halsen, och den vita vingfläcken delas av en svart tvärbård (hos storskrakshonan är bården svagare). Ungfåglarna liknar honorna.

Utbredning: Hela landet.

Fortplantning: Lägger i maj–juni 7–12 ljust gråbruna ägg. Boet i gräset, ett stenrös eller under en buske.

Föda: Fisk, kräftdjur och insekter.

Övrigt: Jaktbar viltart.

 

Alfågel

(Clangula hyemalis)

Kännetecken: Dykand. Vingarna långa och spetsiga, i varje dräkt helt mörka. Utseendet varierar mycket beroende på årstid. Hanens praktdräkt: allmän färg ljus, kinder, bakrygg och stjärtspjut svarta, bröstet brunsvart. Honan har mörk rygg, ljus buk och gråbrunt bröstbälte, hjässa och kindfläck bruna, stjärtspjuten saknas. Även hanen saknar stjärtspjut i augusti–september. Ungfågeln liknar honan, men ryggen mera enhetligt mörk.

Utbredning: Rikligt förekommande flyttfågel. Häckar i arktiska områden och ibland på ytterskären i havet.

Fortplantning: Lägger i maj–juni 6–9 gräddfärgade ägg. Boet i skydd av vegetationen nära vatten.

Föda: Insekter, kräftdjur och musslor.

Övrigt: Jaktbar viltart.

 

Knipa

(Bucephala clangula)

Kännetecken: Mindre dykand. Stort, triangelformat huvud med markerad panna. Kort hals. Näbben är kort och tjock vid roten. Gula ögon (hos ungfåglar mörka). När knipan flyger hörs ett visslande ljud från vingarna. Stor vit vingfläck, som syns också när fågeln simmar. Hanens praktdräkt har en vit fläck på huvudet, vingfläcken helt vit. Honans vingfläck delas av två horisontella svarta strimmor. Hane i höstdräkt liknar honan. Ungfåglarna har på hösten en gråbrun fjäderdräkt och vingfläckens främre del är gråvit eller saknas (bakre delen dock vit).

Utbredning: Allmän i hela landet, förekommer rikligt.

Fortplantning: Boet i en trädhåla eller holk. Lägger 6–11 blågröna ägg i april–maj.

Föda: Kräftdjur, insekter och blötdjur. Dyker ofta efter födan.

Övrigt: Årsbytet 40 000 – 75 000 exemplar.

 

Vigg

(Aythya fuligula)

Kännetecken: Vit rand på vingens bakkant (berganden har en likadan). Basfärg svart eller mörkbrun. Hanens festdräkt; fr.o.m. början av oktober syns på sidorna en stor vit fläck, både när fågeln simmar och när den flyger. I början av hösten liknar hanen honan. De vuxna fåglarna har en tofs på huvudet, ungfåglarna saknar den. Ungfågeln liknar på hösten honan, översidan dock ljusare.

Utbredning: Hela landet, vanligaste dykanden. I norra Finland stark häckande stam.

Fortplantning: Lägger i maj–juni 7–14 grågröna ägg. Boet nära vatten i skydd av vegetation eller stenar, ofta i måssamhälle.

Föda: Musslor, snäckor, småfisk och vattenväxter.

Övrigt: Jaktbar viltart.

 

Brunand

(Aythya ferina)

Kännetecken: Dykand. Huvudet från sidan kilformat, låg panna. När brunanden flyger skiljer den grå vingbården den från andra dykänder. Hanens praktdräkt har rödbrunt huvud och hals, bröst och bak svarta, mellankroppen ljusgrå. Honans huvud och hals bruna, svag ljus ögonstrimma, i övrigt gråbrun. På hösten liknar såväl ungfåglarna som hanarna honorna.

Utbredning: Södra och mellersta Finland, i havsvikar och fågelsjöar.

Fortplantning: Lägger 6–9 (14) grön- eller mörkgrå ägg i maj. Boet stadigt, i gräset eller i vassen vid vattenlinjen, ibland i skrattmåssamhälle.

Föda: Undervattensväxter och smådjur, som den dyker efter från bottnen.

Övrigt: Jaktbar viltart.

 

Skedand

(Anas clypeata)

Kännetecken: Mindre än gräsanden. Satt. Näbben lång, bred och skedliknande. Simmar framtungt. När den flyger ser man vid vingfästets framdel ett stort blågrått fält och baktill en grön vingspegel med vita bårder. Hanens praktdräkt är färggrann; grönt huvud, svart näbb, vitt bröst,svarvit rygg, rödbruna sidor och svart bak. Honan har brunspräcklig fjäderdräkt liksom hos gräsandshonan. Hannen i höstdräkt liknar honan. Ungfåglarnas färger matta, vingens framsida mörk och den blågrå tonen framträder svagare än hos vuxna. Bården framför vingspegeln är hos unga fåglar mycket smal.

Utbredning: Södra och mellersta Finland samt vid kusterna, ställvis allmän.

Fortplantning: Lägger 7–13 gräddfärgade eller grönaktiga ägg i maj. Boet vid tuva på strandäng.

Föda: Växter och smådjur.

Övrigt: Jaktbart vilt.

 

Stjärtand

(Anas Acuta)

Kännetecken: Lång och smal simand. Typiskt: lång, smal hals, lång och spetsig stjärt samt smärt kroppsbyggnad. Jämfört med bläsanden är hals, näbb och vingar längre. Vingarna är i relation till längden mycket smala. Hannens huvud och överdelen av halsen är mörkt chokladbruna. Den vita färgen på hals och bröst sträcker sig upp mot bakhuvudet i smala kilar. Det långa och smala stjärtspjutet finns förutom hos stjärtandshannen endast hos alfågelhannen. I höstdräkt liknar hannen honan. Honans allmänna färg är ljusare och gråare än de andra halvdykarnas. Det bästa kännetecknet för en hona som flyger är den vita bakkanten på inre delen av vingen (som också hannen har) samt frånvaron av glänsande vingspegel. Ungfåglarna liknar på hösten honorna. En simmande stjärtand håller halsen rakt upp eller något böjd, den spetsiga stjärten visar snett uppåt.

Utbredning: Hela landet, men fåtalig i södra Finland.

Fortplantning: Lägger ägg i april–maj. Äggen 6–11 st, ljusgröna. Bo på strandäng, i gräset eller under en buske.

Föda: Vattenvegetation, frön och säd.

Övrigt: Jaktbar viltart.

 

Bläsand

(Anas penelope)

Kännetecken: Medelstor, kraftig simand. Näbben kortare än huvudet, pannan hög och halsen kort. Hannen har gräddfärgad pannsköld, huvud och hals är kanelbruna. Honan och ungfågeln brunbrokiga. Vingspegeln grön, hos honan mindre glänsande eller matt. När fågeln flyger syns en vit fläck på vingen vid fästet (mattare hos honan) samt en skarpt avgränsad vit bukfläck. I höstdräkt liknar hannen honan. Unga bläsänder har en tätare mönstrad fjäderdräkt än äldre och på krävans sidor nätmönster. Bläsandshonan (och på hösten hannen) kan förväxlas med den sällsynta och fridlysta snatteranden, men denna har vit eller ljusgrå vingspegel som gränsar till svarta fjädrar.

Utbredning: Hela landet. Stammen rikligast i norra Finland.

Fortplantning: Lägger 7–10 gräddfärgade ägg i maj. Boet i skogen under buskar eller i gräset.

Föda: Vattenvegetation, betar gräs på land.

Övrigt: Jaktbar viltart.

 

Årta

(Anas querquedula)

Kännetecken: Något större än krickan. Lätt att förväxla med krickan på hösten, på långt håll. Skiljer sig från krickan så, att vingarnas handpennor är ljusa, varför vingarna verkar ljusa. Framtill på vingen vid fästet ljusgrått, men i början av hösten syns detta tydligt bara på gamla hannar. Mattgrön eller mörk vingspegel med vita bårder. Hanens praktdräkt: brunröda strimmor på huvud och hals samt bländvita ögonstrimmor, undersidan av baken är brunspräcklig (krickhannens triangelfigur saknas). Årthonan har en mörk ögonstrimma med ljusa strimmor runtom. Hanen i höstdräkt liknar honan. Ungfåglarna liknar honorna, men är strimmigare.

Utbredning: Förekommer vid goda fågelvatten i södra och mellersta Finland. En krävande och skygg art.

Fortplantning: Lägger i maj–juni 8–11 ljust gräddfärgade ägg. Boet på en strandäng eller i gräset, dolt av vegetationen.

Föda: Vattenväxter och deras frön, insekter, vattendjur.

Övrigt: Jaktbar viltart.

 

Kricka

(Anas crecca)

Kännetecken: Europas minsta andfågel. Flyger snabbt i täta flockar, med kastningar åt sidorna. Vit undersida som bläsanden. Grön vingspegel, framför den en vit bård. Hanens praktdräkt har på bakens undersida en gul triangel med svarta kanter samt på det kanelbruna huvudet en grön strimma runt ögonen. Strimman sträcker sig till nacken. Honans fjäderdräkt anspråkslös, brunspräcklig. Ögonstrimman är ljus och hjässan mörk. Ungkrickan liknar honan, liksom hannen på hösten.

Utbredning: Allmän i hela landet, föredrar skogstjärnar. Tyngdpunkten i norr.

Fortplantning: Lägger i april–maj 7–11 ljusgrönskiftande grädfärgade ägg.Boet i gräset eller långt inne i skogen i skydd av en grästuva.

Föda: Vattenväxter och deras frön, insekter och vattendjur.

Övrigt: Årsbytet 110 000 – 145 000 exemplar.

 

Gräsand

(Anas platyrhynchos)

Kännetecken: Den största av våra simänder. Stadigt byggd med bredare vingar än övriga Anas-arter. Ving­spegeln mörk, blåskiftande med vita bårder. Andhanens (drakens) näbb i alla dräkter gulfärgad, honans orangefärgad med bruna fläckar. Fötterna orangeröda (även skedanden har orangeröda fötter). Ungfåglarna liknar honorna, likaså drakarna på hösten.

Utbredning: Hela landet, rikligast i södra delarna.

Fortplantning: Lägger ägg i slutet av april och början av maj, 5–12 st. Boet i gräset, på en strandäng eller i konstgjort bo. Ibland långt från vatten.

Föda: Vatten- och strandvegetation såsom andmat samt frön från dem. Insekter, kräftdjur samt blöt­djur.

Övrigt: Det viktigaste sjöfågelviltet. Årsbytet 210 000 – 300 000 exemplar.

 

Knölsvan

(Cygnus olor)

Kännetecken: Knölsvanen simmar med halsen i båge, vingarna är ofta höjda. Stjärten pekar ofta snett uppåt. Framför ögat finns ett bart svart triangelformat fält, som också ungfåglarna har. Den vuxna svanens fjäderdräkt är helvit, vid näbbroten finns en svart knöl. Ungfåglarna är brunare än unga sångsvanar, näbben är mörkgrå ( hos unga sångsvanar – också mindre sångsvanen – är näbben rödaktig).

Övrigt: Fridlyst. Förekommer på Åland och i sydvästra skärgården samt i havsvikar, där den starkaste stammen finns.

 

Mindre sångsvan

(Cygnus columbianus)

Kännetecken: Påminner om sångsvanen, men mindre. Halsen relativt sett kortare, huvudet rundare och mer gåsliknande och det gula fältet mindre (når inte till näsborren) jämfört ned sångsvanen. Ungfåglarna något ljusare på översidan än unga sångsvanar. Identifieringen underlättas av, att svanfamiljerna håller ihop även under flyttningen.

Övrigt: Fridlyst. Påträffas under flyttningen vid Finska viken.

 

Sångsvan

(Cygnus cygnus)

Kännetecken: Helvit fågel, större än gåsen. När den simmar står halsen rakt upp. Stjärten kortare än hos knölsvanen och inte uppåtriktad, vingarna tätt intill sidan. När den flyger; lång hals och kilformat huvud. Det gula fältet på näbben går i en kil mot spetsen och sträcker sig till näsborrarna. Halsen relativt sett längre och näbben gulare jämfört med den mindre sångsvanen. Ungfåglarna har enhetligare grå fjäderskrud liksom knölsvanen och näbbroten är rödaktig.

Övrigt: Fridlyst. Häckar i hela landet, men föredrar de lugna ödemarkssjöarna i Lappland och vid östgränsen.

 

Prutgås

(Branta bernicla)

Kännetecken: Den minsta av de i Finland förekommande gässen. Kort hals, smala vingar och kort stjärt de mest iögonenfallande dragen. När prutgåsen flyger ser den helsvart ut, med undantag för den ljusa baken, vingslagen är snabbare än hos den vitkindade gåsen. På nära håll syns de vita fläckarna på halsens sidor. Hos unga fåglar saknas halsfläckarna och på ryggens sidor finns vita tvärstrimmor.

Övrigt: Fridlyst. Arktisk art som förekommer hos oss enbart som genomflyttare.

 

Vitkindad gås

(Branta leucopsis)

Kännetecken: Underifrån syns den skarpa färggränsen mellan det mörka bröstet och den ljusa buken, vilket skiljer arten från prutgåsen. Den svarta färgen på halsen når längre ner än hos kanadagåsen. Vingslagen snärtande och långsamma som hos gråfärgade gäss. Vingarna har svartvita strimmor. Hela ansiktet är vitt ända till hjässan, nacken och strupen. Näbb och ben svarta. Ryggen är blågrå och brokig med svarta tvärstrimmor. Den korta näbben understryker huvudets runda form. Unga fåglar har mattare färger än vuxna och strimmorna på översidan saknas, i stället förekommer brun fjälliknande mönstring. De ungas vingar har inte tydliga strimmor som de vuxnas. Flyttflockens ljud är ”skällande”.

Övrigt: Fridlyst. Flyttfågel, häckar på Novaja Zemlja, Spetsbergen och Grönland. Också i Östersjön på Gotland och i Finlands havsområde häckar några par.

 

Fjällgås

(Anser erythropus)

Kännetecken: Den minsta och mörkaste gåsen. Vingarna långa och smala, når ofta över stjärtens spets när fågeln står. Såväl unga som vuxna påminner om bläsgåsen, bästa skiljemärket fjällgåsens klargula ögonring. Fjällgåsen är när den står smärtare än den kantiga och stadigare bläsgåsen. Desutom har den unga fjällgåsen en gul ögonring.

Utbredning: Några par häckar i kärrmarkerna i det trädlösa fjällområdet i Lappland. Artens häckningsområde utgörs av tundran vid Eurasiens Ishavskust. Under seklets början påträffades arten vid flyttningstiden i till och med stora flockar vid Bottenviken.

Övrigt: Fridlyst. Objekt för speciellt skydd och speciell uppföljning, eftersom man strävar till att stärka stammen.

 

Bläsgås

(Anser albifrons)

Kännetecken: Vit pannsköld och svarta bukfläckar skiljer den vuxna bläsgåsen från de jaktbara gråfärgade gässen. Vingarna är mycket långa och smalare än hos sädgåsen. Huvudet är kantigt och pannan hög. Halsen är kortare och ljusare än sädgåsens och bläsgåsen har inte samma tydliga gräns mellan det mörka huvudet och kroppen som sädgåsen har. Den vuxna fågelns näbb är enhetligt ljusröd och fötterna orangefärgade. Ungfågeln saknar på hösten pannsköld och bukfläckar. Ungfågelns näbb är mattare eller gulaktigare och spetsen svart, vid näbbroten ett smalt bälte av mörkare fjädrar än på huvudet i övrigt (detta finns inte hos säd- eller spetsbergsgåsen, men det förekommer hos fjällgåsen och en del grågäss).

Utbredning: Påträffas i Finland endast under flyttningen i april–maj och i september–oktober. Höstflytt­sträcken kan vara mycket stora när gynnsamma luftströmmar råder. Häckar på tundran. De som flyttar via Finland häckar i huvudsak i Sibirien.

Övrigt: Fridlyst. Ungfågeln förväxlas lätt med samtliga gråfärgade gäss.

 

Salskrake

(Mergus albellus)

Kännetecken: Något större än krickan. Kort näbb, huvudet litet, allmänna intrycket ljust. När fågeln flyger syns vid vingbasen en vit fläck, som hos bläsandshanen. Rör sig livligt och vigt. Hanens praktdräkt har vacker, övervägande vit fjäderdräkt, tofs i pannan och nacken, på det vita huvudet en svart tygel, i nacken och på sidorna svarta strimmor. Honan har rödbrunt huvud upptill med skarp färggräns till de vita kinderna, i övrigt blågrå fjäderskrud vid skuldrorna, sidorna brungrå, buken ljusare, i övrigt är honan vit undertill. Ungfåglarna (och hanen på hösten) liknar honan. Ungfåglarnas vingfläck inte lika tydlig som hos vuxna.

Utbredning: Häckande stam i Lappland, uppgår till ett par hundra par, vid flyttningstider även annorstädes.

Fortplantning: Lägger i maj 6–9 gulvita ägg. Boet i håla eller holk.

Föda: Fisk.

Övrigt: Fridlyst.

 

Svärta

(Melanitta fusca)

Kännetecken: Nästan lika stor som en ejder. När den flyger och när den simmar syns stora vita vingspeglar. Näbben stor, leende mungipa. Halsen tjockare och pannan lägre än hos sjöorren. Hanens praktdräkt har kolsvart fjäderdräkt, under ögat en vit fläck, näbben är svartorange. Honan har mörkbrun fjäderdräkt, mörk näbb, mörkare kinder än sjöorrhonan. Ungfåglarna liknar honan, men har ljusare undersida.

Utbredning: Kustområdena och Lappland. Stammen inne i landet har minskat kraftigt.

Fortplantning: Lägger i maj–juni 7–10 avlånga gräddfärgade ägg. Boet ofta långt från vatten, ibland i måssamhälle.

Föda: Musslor, snäckor, kräftdjur och insekter.

Övrigt: Fridlyst.

 

Sjöorre

(Melanitta nigra)

Kännetecken: Vingarna mörka på översidan. Hanen helt svart, på näbben en gul fläck. Honan mörkbrun, ljus kindfläck, näbben mörk. Ungfågeln något ljusare än honan och näbbknölen fattas.

Utbredning: Flyttfågel, som fåtaligt häckar i norra Finland. Minskat i de norra jaktområdena.

Fortplantning: Lägger i juni 6–10 gräddfärgade ägg i boet i skydd av vegetationen. Boet nära vatten.

Föda: Snäckor, musslor, kräftdjur, vattenväxter och insekter.

Övrigt: Fridlyst.

 

Bergand

(Aythya marila)

Kännetecken: Något större än viggen. Vit bård på vingens bakkant, som viggen. Ingen nacktofs. Hanens praktdräkt har grå rygg, som syns långt. Honan har en bred vit fläck runt näbben (ibland också hos vigghonor) och ljus kindfläck (vigghonan har kindfläck endast i undantag). Ungfåglar har aldrig kindfläck. Hos honorna är kindfläcken i slutet av hösten svag eller saknas. Honan är ljusare på översidan än viggen. Hanen liknar på hösten honan. Ungfåglar kan ha mycket litet eller inget vitt vid näbben. Unga bergänder skiljer sig från unga viggar enbart genom den kraftigare huvudformen och storleken.

Utbredning: Vid kusterna och i fjällsjöar. Stammarna har försvagats i hela Fennoskandien.

Fortplantning: Lägger i maj–juni 7–14 mörkt gröngrå ägg. Boet nära vatten, ibland öppet.

Föda: Blötdjur, vattendjur och vattenväxter.

Övrigt: Fridlyst.

 

Uppdaterad 15.4.2013