Många viltarter klarar sig bra mot köld, hunger och rovdjur i ett mångfaldigt skogslandskap, där det finns mångsidig busk- och undervegetation, blandskog, variationer i trädbeståndets storlek och täthet samt lämpligt med behärskad inte skötta områden, som erbjuder skydd och föda. Ur viltsynpunkt värdefulla biotoper är i regel mångfaldiga i fråga om sammansättning och arter.
Människans verksamhet syns starkt i det finländska skogslandskapet. Skogsbruket har såväl direkt som indirekt påverkat viltets levnadsförhållanden och omfattning. Byggandet har splittrat biotoperna och avbrutit spridningsförbindelserna.
Vinnare och förlorare
De för viltet lämpliga biotopernas antal och kvalitet påverkar allra mest viltmängden.
Huvudorsaken till skogshönsfågelstammarnas tillbakagång under de senaste 50 åren anses exempelvis vara den ändrade skogsstrukturen med dess direkta och indirekta effekter. Skogshönsfåglarnas biotoper har splittrats upp och biotopernas kvalitet försvagats. Indirekt har skogarnas metamorfos ökat predationstrycket på skogshönsfåglarna. Utdikningen av skogarna har försvagat förökningsframgången och minskat antalet biotoper som lämpar sig för dalripor i de södra och mellersta delarna av Finland.
Älgen kan i gengäld anses vara en vinnare i det effektiva skogsbruket. De nuvarande skogsvårdsmetoderna upprätthåller och ökar den livsmiljö i vilken älgen trivs, ung skog. Kalhuggningsområden och skogar i plant-skogsskedet erbjuder riklig näring åt älgen.
Markägaren har rätt att besluta
Att förbättra och öka livsmiljöerna i kulturskogar är ett långsiktigt arbete, vars verkningar sträcker sig tiotals år framåt i tiden. Med tanke på viltet är det speciellt viktigt att agera på ett vidsträckt område – det ska finnas till buds tillräckligt med lämpliga biotoper för var och en art, i fråga om såväl skogsbeståndet som landskapet. I det här arbetet är markägaren i nyckelställning. Markägaren har rätt att besluta, hur viltets biotoper tas i beaktande i hans/hennes egna skogar.
Planering av livsmiljöer för skogshönsfågel
Att storleken på skogshönsfåglarnas bestånd varierar från år till år beror på många faktorer, såsom variationer i vädret och i sorkbestånden, som vi inte kan påverka. Den genomsnittliga mängden i bestånden beror huvudsakligen på mängden av livsmiljöer och kvaliteten på miljöerna, och dessa är faktorer som vi kan påverka.
Problemen i skogshönsfåglarnas livsmiljöer ligger till stor del i skogsbeståndets busk- och fältskikt. Som recept erbjuds en ”balanserad vanvård”. Skogshönsfåglarnas krav på miljön uppfylls bäst i blandskog med omväxlande struktur. Ett flertal skötselåtgärder av livsmiljöerna kostar ingenting – man kan till och med spara pengar genom mindre skogsarbete.
Att beakta skogshönsfåglarnas behov när man sköter plantskog och vid beståndsvårdande avverkning är det snabbaste sättet att få resultat. Vid beståndsvårdande avverkning har det varit brukligt att röja underväxten för grundligt. Alla skogshönsfåglar behöver dock det skydd som underväxten erbjuder. Botemedlen är enkla: lämna kvar träd och grupper av träd, viltsnår. Den andra ytterligheten utgörs av oskötta ungskogar, som är för täta för alla utom för järpen. Gallringsavverkning i rätt tid gynnar även hönsfåglarna.
Blåbäret viktigast
Blåbäret är den överlägset viktigaste växten i fältskiktet för skogshönsfågel i alla åldrar och i synnerhet för ungarna. De små ungarna äter larver och andra smådjur i blåbärsriset och växtdelar såsom blommor och blad. Blåbärsrisets täckningsgrad rasar vanligtvis efter en kalhuggning. Markberedningen och den nya åtgärden att skörda stubbarna bryter av blåbärets jordstammar, som det huvudsakligen förökar sig med.
Det effektivaste sättet att trygga risvegetationen är att gallra i tid. Då får fältskiktet mer ljus och risvegetationen återhämtar sig snabbare. Ett annat sätt är metoden med fortlöpande odling som lämpar sig för växtplatser där trädbeståndet kan förnyas via underväxten, utan markberedning.
Speciell uppmärksamhet på kantzonerna
Blåbär växer i allmänhet ymnigt i kantzonerna mellan kärr och mo, som tillsammans med sumpskogarna utgör nyckelmiljöer för kullarna. Kantzoner och sumpskogar i stora mängder har dikats ut för skogsodling. Situationen i nyckelmiljöerna kan förbättras genom noggrannare planering av iståndsättningsdikningarna och genom återställande.
Åtgärder krävs för att rädda skogsripan
I landets södra och mellersta delar har de minskade livsmiljöerna på grund av kärr som blivit skog och de senaste decenniernas milda vintrar fått ripbeståndet att sjunka väldigt mycket. För ripans del vore det bäst att bevara de oskyddade kärr som finns kvar i sitt naturliga tillstånd. Att återställa kärr där ripor trivs har visat sig vara en framgångsrik metod: nya riprevir uppstår snabbt på återställda kärr.