Jakthundar

Hundarna är en viktig del av jakten i Finland. Med hjälp av dem kan man jaga fågelvilt av många olika slag, småvilt av däggdjur och storvilt, såsom hjortdjur och stora rovdjur. Hundar kan användas som hjälp vid jakt på nästan alla viltarter.

Om skyldigheten att hålla hundar kopplade, om dressyr och om användning vid jakt föreskrivs i 8 kapitlet i jaktlagen samt i jaktförordningen. Dessutom regleras hållningen av hundar i många andra lagar, förordningar och bestämmelser, till exempel i ordnings- och djurskyddslagarna.

Hundarna delas på basis av bruksegenskaper och utseende in i olika rasgrupper. Jakthundarna kan grovt klassas som drivande, stötande, apporterande, ställande, stående och skällande fågelhundar samt grythundar. Dessutom kan nästan vilken jakthund som helst tränas upp till spårhund. I varje rasgrupp ingår det flera olika raser som kan ha mycket varierande bruksegenskaper.

När man skaffar sin första jakthund ska man noga tänka igenom vilken viltart man vill att hunden ska hjälpa till att jaga. Det räcker inte med att bara vara intresserad av jakt på en viltart. Man måste också kunna erbjuda tillräckligt med jaktmöjligheter dvs. det måste finnas tillräckligt med lämpligt vilt på det jaktområde som finns till förfogande.

Bruksprov

Det ordnas rasspecifika bruksprov för jakthundar. I proven visar hunden sina färdigheter och sin lämplighet för avel. Man får värdefull information om hundarnas egenskaper genom att följa med hur de arbetar i proven.

Proven arrangeras i allmänhet av de lokala jaktföreningarna eller av rasföreningar. För att arrangera prov måste man ansöka om tillstånd hos kenneldistriktet och hos den som har jakträtten i provterrängen. Mer information om provverksamhet för jakthundar finns på Finska Kennelklubbens och rasorganisationernas webbplatser.

Spårning

Man kan lära hundar av vilken ras som helst att spåra, och det är varken svårt eller dyrt. För att göra spår behöver man markägarens tillstånd och som redskap

  • en sele för hunden som lämpar sig för spårning och ett 6–12 meter långt snöre, rep eller lina
  • blod från nöt, hjortdjur eller björn
  • en bit skumplast, storlek 5 x 10 centimeter
  • ett cirka 3 meter långt snöre
  • en plastpåse utan hål
  • fiberband
  • en del av ett byte, till exempel en älgklöv.

Skumplastbiten fuktas med vatten för att den ska avge lukt bättre. På startplatsen i terrängen sparkar man sönder markytan och i gropen dränker man in skumplasten med blod. Sedan drar man ett spår i terrängen på så sätt att skumplasten alltid kommer sist. Man kan märka ut startplatsen och spåret med fiberband. Älgklöven lämnas i slutet av spåret och skumplasten sätts i plastpåsen, som tillsluts.

Spåret får vila minst två timmar innan man går det med hunden. Spårets längd, ålder och svårighetsgrad ökas allteftersom hunden utvecklas. Vid inlärningen är det viktigt att gå vidare från lätta till svårare uppgifter och att ha tålamod.

De första spåren ska vara raka och högst hundra meter långa. Senare när hunden utvecklas kan spåret göras flera hundra meter eller till och med flera kilometer långt. Då kan man också göra till exempel vinklar, legor och avbrott och låta spåret gå över vattendrag och vägar. En tillräcklig takt för att lära in spårning är 2–3 övningar i månaden.

Hunden måste vara i gott skick fysiskt för att den ska klara av uppgiften både i sommarhetta och i vinterkyla. Att spåra är ett tungt arbete för hundens hjärna, och om hunden inte har fysisk kondition orkar den inte koncentrera sig på att följa spåret. Detta leder till att den avbryter.

Hundens stil att jobba har ingen betydelse. Det viktiga är att den troget och säkert håller sig till spåret: man måste kunna lita på hundens arbete. Förtroendet mellan hunden och ledaren växer genom flitig träning och genom att man gör något tillsammans. Även hundförarens skicklighet och förmåga att läsa sin hund växer genom spårträningen.

Man kan börja spårträningen med en hundvalp genast när den är gammal nog för leverans vid sidan av grundutbildning och rasutbildning. En spårhunds bästa ålder är vanligtvis 6–10 år.

Man kan komma med i spårningsverksamheten genom att delta i spårningskurser som arrangeras på många kenneldistrikts områden. Mer information om kurser får man av kenneldistriktens spårningsledare och de regionala kontoren.

Anvisning för hur man lär hunden spåra (2,3 Mb)

Se kontaktuppgifter till hundförare (smä hjortdjuren)
Se kontaktuppgifter till hundförare (älg)

Uppdaterad 28.5.2014