Siirry sisältöön

Åtel för små rovdjur

En åtel för små rovdjur såsom räv och mårdhund anlägger man genom att gräva en grop i marken och fyller den med skräpfisk, slaktrester eller annat ätbart för små rovdjur. Inälvor och slaktavfall lönar det sig att föra till åtelplatsen medan de är så färska som möjligt

Vilda djur, som misstänks ha insjuknat i sjukdom som kan smitta till människor och djur såsom skabb, är inte lämpligt som åtelmaterial. På grund av trikinsmittorisken ska till exempel små rovdjur inte alls användas i åtlar. Inte heller fiskar och deras rensavfall, där parasiter upptäcks, är att rekommendera för användning som åtelmaterial.

Räv- och mårdhundskullarnas revir utvidgas i början av hösten då ungarna lär sig att skaffa mat och börja ett självständigt liv. Jägaren kan redan då vänja de små rovdjuren vid att hitta föda på bestämda ställen såsom vid kommande passplatser, genom att sätta ut exempelvis slaktrester från har- och fågeljakter samt fiskrens från fisketurer i närheten av kommande passplatser.

På grund av förhöstens varma väder försvinner åtelmaterialet fort. Då lönar det sig göra små aktivitetsfält för de små rovdjuren genom att gräva ner en del av lockbetet i marken. Bete som placerats i grunda gropar intresserar små rovdjur, och när de gräver efter betet genom det grunda skiktet med jord fästs deras uppmärksamhet på den här sysselsättningen.

Då luften blir kallare och i med älg- och hjortjaktperioden förbättras även tillgången på slaktavfall och hållbarheten. Åtelplatsen kompletteras helst genom att alltid fylla på med lockbete på lite olika ställen. Före köldperioden gräver man en större grop, som fylls med slaktavfall eller insjöfisk. Från betets yta placerar man ett omkring en meter långt doftrör som förses med en plugg. Betet får ligga och härskna till sig i väntan på ett senare användningssyfte.

Även under vinterperioden kompletteras åteln fortsättningsvis med urtagnings- och slaktavfall så att ätbart räcker ändra fram till vårperioden. Förvintern är ofta åteljägarens mest framgångsrika tid i förhållande till bytesmängderna, men från februari och framåt decimeras den reproducerande smårovdjursstammen på området

Släpp ut dofterna

Då vinterkölden sätter in och åteln fryser minskar spridningen av dofterna i terrängen och då lockar inte åteln lika mycket. Då har den rätta tidpunkten kommit för att släppa ut dofterna som härsknat till sig nergrävda djupare i marken genom att öppna pluggen, varvid åtelns välluktande aromer sprider sig från underjorden till de små rovdjurens näsborrar. Det måste alltid gå att finna något ätbart vid åteln, åtminstone smulor i snön, dit kan man exempelvis kasta frusna fiskbitar.

Den egentliga åteln behöver även påfyllning ibland, men nytt material ska inte stjälpas av ovanpå det gamla, för att djuren är misstänksamma mot den nya åtelfödan en tid. Påfyllningen hälls ut på omkring 10 meters avstånd från den gamla åteln, varvid rovdjuret vänjer sig vid den nya serveringen medan det äter av den gamla åteln.

Inget papperskrig

Man behöver inte meddela till myndigheterna när man använder slaktrester från vilda djur. Om man använder produktionsdjur som åtel krävs alltid åtminstone en anmälan till kommunalveterinären. Det är förbjudet att som åtel använda slaktkroppar av över ett år gamla nötkreatur och får.

Läs mer om biprodukter som åtel (Livsmedelsverket)

Fastän man slipper papperskriget genom att använda material från naturen, måste man ändå alltid be markägaren om lov för att anlägga en åtel.

Etiska regler för jägare om användning av åtel (på finska)